And just like that – säsong 1

Jag måste säga att första säsongen av And just like that var en positiv överraskning. När den först kom var jag inte alls sugen på att se den och när recensionerna var minst sagt ojämna lät jag serien passera osedd, precis som jag helt skippat filmerna som följde efter originalserien. Så slumpade det sig så att jag en regnig dag gav Carrie och de andra en chans. När vi träffar de fyra vännerna från Sex and the City igen är de bara tre. Samantha finns med i en och annan sms-konversation, men Kim Cattrall är inte med i serien. Ingen större förlust kan jag tycka, som aldrig riktigt gillat Samantha.

Carrie är gift med Big, Miranda och Steve hänger i och sonen Brady har hunnit bli nästan vuxen och har flickvän. Charlotte och Harry lever ett ganska harmoniskt familjeliv, men yngsta dottern Rose är en ganska utmanande tonåring. Som de kan vara. Gladast är jag att återse Carrie och Sarah Jessica Parker är fortfarande bra. Att komma över Kristin Davis hysteriska lyft och karaktären Mirandas osjälvständighet är svårare. Karaktären Charlotte växer ändå under seriens gång, men Mirandas storyline är inte någon favorit. Mångfalden som till stor del saknades i Sex and the City tas igen i And just like that och det med råge. Det mesta funkar fint och gör serien mer relevant än om de hade kört på i samma hjulspår. Bland de nya karaktärerna är nog Dr. Nya Wallace (Karen Pittman) min favorit.

Det är en ganska allvarlig historia på många sätt som vi bjuds på i And just like that, men för att inte spoila tänker jag inte skriva så mycket om det. Vännerna har passerat 50 med allt vad det innebär och jag gillar att följa dem. Åldernojorna är många, men också konstaterandet att åldern ger livserfarenhet och en möjlighet att faktiskt leva det liv man vill, även om långt ifrån allt går att kontrollera. Skildringarna av vänskap trumfar allt annat i serien och jag tycker faktiskt att den är riktigt sevärd. Säsong två har sågats, men självklart kommer jag att se den ändå.

---