Simmarna

Julie Otsukas tredje bok Simmarna för på många sätt tankarna till debuten Vi kom över havet. Främst är det stilen och det kollektiva berättandet som känns igen. Första delen av boken beskriver en underjordisk simhall och människorna som befinner sig där. I vi-form berättar Otsuka om de olika simmarna och varför de begett sig till just denna simhall. En av simmarna är Alice, en kvinna som börjar bli dement, men som alltid simmat och som fortfarande minns sin kod till skåpet. Det är om henne den andra delen av boken handlar och då övergår berättelsen till du-form. Alice flyttar in till det privatägda minnesboendet Belavista och simmar inte mer.

Kanske är det beskrivningen av simhallen som berör mig mest. Hur så många möts, börjar hälsa och simmar bredvid varandra. Utan att känna varandra känner de en gemenskap. Faktiskt saknar jag att simma. Under många år gjorde jag det på morgonen, men sedan kom livet emellan och att åka iväg tidigt och simma var inget alternativ. Det skulle kunna vara det igen. Jag känner igen mig i Otsukas beskrivning och skulle gärna bli en av simmarna igen.

Berättelsen om Alice är också fin, men min rädsla för demens gör att det är svårt att läsa om henne och ännu svårare att läsa om demensen som tar över och förändrar henne. Rent objektivt är det ändå en vacker och precis skildring av den förändring som människor genomgår när minnet sviker. Julie Otsuka har skrivit en bok om simmare som skulle kunna finnas i vilket land som helst och det är en riktigt välskriven berättelse. Kanske inte min favorit av hennes böcker, men helt klart väldigt bra. Det finns något rofyllt över det ganska distanserade sättet att beskriva karaktärerna.

---