Dagens VM-kultur: Sydkorea

Just nu spelar Sydkorea mot Marocko i den tredje gruppspelsmatchen. Här följer ett inlägg som fokuserar på annan kultur än fotboll.

Ganska nyss läste jag Kärlek i Seoul av Sang Young Park om Young som söker kärleken. Jag har inte läst tillräckligt mycket från Sydkorea för att kunna avgöra vad som är typiskt, men visst känns det korrekta och lite gammaldags samhället, där familjen och kraven på att vara en god son, dotter eller fru, ganska typisk ändå. Inte något som bara gäller i Sydkorea självklart. David Yoon skriver bra om kraven i Planeten Frank som handlar om en sydkoreansk familj i USA.

I det inlägg jag skrev om Sydkorea 2018 skrev jag om Han Kang och att jag borde läsa något av henne. Det har jag gjort sedan dess. Hela Den vita boken och halva Vegetarianen. Dags att läsa ut den.

Whale av Cheon Myeong-kwan nominerades till International Bookerprize 2023 och verkar vara en intressant bok. Någon som läst?

En bra och intressant roman om sydkoreaner i Japan är Pachinko av Min Jin Lee. Vi får följa flera generationer i en släkt som först lever i Korea och därefter i Japan. Det var ett tag sedan jag läste den, men jag tänker på den ibland. Boken har också blivit tv-serie, men jag såg första avsnittet och tyckte inte riktigt att den lyfte.

Filmen Parasit av Bong Joon Ho tilldelades en Oscar för bästa film 2019 och sedan dess har jag tänkt se den. Som det brukar bli med mig och filmer har det inte blivit av.

Squid game fick stor uppmärksamhet när den släpptes 2021. Serien om överlevnadstävlingen där vinnaren blir rik verkar vara otroligt obehaglig och jag vet inte om jag fixar att se den.

I början av juli såg vi Coldplay på Ullevi och inspelade på skärm var K-popgruppen BTS under den gemensamma låten Universe. För några år sedan hade jag en elev som lärt sig koreanska för att hen tyckte så mycket om kulturen och då kanske primärt musiken. Själv är jag pinsamt obildad.