Jag insåg att jag helt glömt bort att skriva om Italien, ett lag som jag trodde skulle gå långt, men som åkte ut redan i gruppspelet. Ingenting jag är ledsen över. Italien är ingen fotbollsfavorit och faktiskt inte heller ett land jag längtar till, trots att det var mer än 30 år sedan jag var där. Jag gillar inte ens maten speciellt, vilket jag verkar vara ensam om. Kultur då? Jag har hittat lite i alla fall.
I Eurovision 1987 tävlade många bra låtar och Johnny Logan från Irland som vann med Hold me now var min största favorit. Som klar tvåa kom fina Gente di Mare med sångarna Umberto Tozzi och Raf. Några år senare fanns Absolute Italiana i var mans hem och alla lyssnade på Eros Ramazzotti och Gianna Nannini. Senaste Eurovision-vinsten för Italien stod Måneskin för 2021, men jag gillar Marco Mengoni mer. Han tävlade 2013 och igen 2023.
Filmtipset hittar jag självklart från lång tid tillbaka. En av de bästa filmer jag sett någonsin är nämligen Ettore Scolas Vi som älskade varandra så mycket från 1974. Den handlar om fyra vänner som träffas under andra världskriget och vi får följa dem under tiden som följer därefter. Tre män och en kvinna, som de alla är förälskade i.
1993 såg jag Cinema Paradiso, en film som fick mig att gråta rejält. Den handlar om pojken Toto och hans vän biografmaskinisten Alfredo. Toto lämnar hemstaden, men återvänder som vuxen. Så himla fin.
En film som jag inte tror att jag hade klarat att se nu när mina pojkar är tonåringar är En riktigt bra film om en familj där sonen dör i en dykolycka. Kombinationen dykning (som jag tycker verkar hysteriskt obehagligt) och ett barns död är mer än lovligt hemskt. Moretti regisserar och spelar dessutom pappan i familjen.
Ibland glömmer jag att läsa böcker, trots att jag vill göra det. Så är fallet med sista delen i Elena Ferrantes Neapelsvit. Jag var inte helt övertygad efter att ha läst Min fantastiska vännina, men andra och tredje boken i serien är fantastiska. Något annat av henne har jag inte heller läst.
En annan fin skildring av Neapel är Montedidio av Erri de Luca. Det är en fin och ganska svart berättelse om att växa upp när alla anser en vara lite dummare och sämre än andra.
Av Silvia Avallone har jag läst tre böcker och bäst är nog fortfarande debuten Stål som beskriver ett Italien på samma gång lång ifrån och väldigt nära turiststråken. Ett skitigare och fattigare Italien än vi är vana att se.
Jag tyckte mycket om Blommor över helvetet av Ilaria Tuti, första boken i serien om kommissarie Teresa Battaglia och den nyanställde Massimo Marini. Däremot tyckte jag inte lika mycket om Den sovande nymfen och har inte läst tredje delen Askans dotter.
Det blir kanske aldrig något Nobelpris i litteratur för Claudio Magris, men han brukar nämnas när det drar ihop sig till avslöjande. Den enda bok jag läst av honom tyckte jag dock väldigt mycket om. Som ni säkert förstår är en intensiv och vacker historia, men den stannade inte riktigt kvar hos mig.
har nog läst de flesta romaner av Elena Ferrante som blivit översatta, även en barnbok som lite skrämmande. De åtta bergen av Paolo Cognetti har jag både läst och sett filmen på bio med sonen, båda tyckte mycket om den. VI var tre generationr som såg Vi såg Nabucco av Giuseppe Verdi, i modern tappning, på mors dag på opera, jättefint. Mitt namn är Oliva Denaro av Viola Ardone är fin, läsvärd. Cinema Paradiso är helt underbar.
Mitt namn är Oliva Denaro har jag fått tips om och den står på läslistan. De åtta bergen läste maken nyss och gillade.
Klassiska böcker som Carlo Levis Kristus stannade i Ebol och Italo Calvinos Om en vinternatt en resande