Tritonus av Kjell Westö

Jag underskattade Kjell Westö och trodde, konstigt nog, att Tritonus inte skulle tilltala mig. Egentligen vet jag inte varför, då jag tyckt om Westös tidigare böcker, men kanske för att den lät lite ”gubbig”. Det är den också till viss del, men jag gillar verkligen ärligheten med vilken författaren beskriver huvudpersonerna och deras liv. Hur de befinner sig i mitten och slutet på samma gång. Hur de är så olika och samtidigt så lika.

Stjärndirigenten Thomas Brander håller på att bygga ett riktigt lyxhus i Ravais, en fiktiv liten ort som det krävs tre färjor för att ta sig till. Huset har utsikt över Pungviken och ska bli nästan lika högt som samhällets kyrka. Han närmar sig 60 och har efter en lång, framgångsrik karriär pengar nog att lyxa till det. Bredvid honom bor Reidar Lindell och något otippat blir han en viktig del av Branders liv. Nu när karriären är på nedåtgående och yngre, mer kreativa förmågor börjar ta över, finns nämligen inte många vänner kvar. Även kärleken Krista verkar vara på väg bort. Reidar är relativt nybliven änkling, leder coverbandet Rainbow och arbetar som kurator. Musiken förenar dem alltså, men i övrigt är de väldigt olika.

Thomas Brander är en ganska otrevlig och osympatisk figur som ser sig som förmer än alla andra. Trots detta utvecklas någon slags vänskap mellan honom och Reidar. Ofattbart egentligen hur Reidar står ut med honom, men han är en god granne och ställer upp när Brander behöver hjälp. Ju längre jag läser desto mer förstår jag Branders agerande och även Reidar Lindell blir mer och mer komplex. Det är utan tvekan ett skickligt karaktärsbygge.

Det jag tycker kanske mest om i Tritonus är fokuset på musik. Både den klassiska genom Thomas Brander och den hyfsat moderna genom Reidar Lindell. Beskrivningarna av orkestrar Brander mött och coverbandet Rainbows medlemmar är levande och intressanta. Även kontrasten mellan den stora världen bortom färjorna och det inte alltid så enkla livet i Ravais är fint skildrade. Trots sitt lite för stora omfång och en dipp i mitten är Tritonus riktigt bra läsning. Den bästa av Westös skönlitterära böcker sedan Hägring 38 skulle jag säga. Jag är glad att jag ägnade några sommardagen åt den.

---