Vanliga människor är något så ovanligt som en handbok om oss som betraktar oss själva som norm och också tillhör den. Vi som är vanliga, till skillnad från de ovanliga med diagnoser som autism. Författaren Clara Törnvall, som skrivit boken, fick själv en autismdiagnos som vuxen, vilket gör att boken känns trovärdig. Trots att undertiteln är ”Autistens guide till galaxen” är det lika mycket en bok för den med en autismdiagnos som den utan. Ibland (faktiskt ganska ofta) är det nyttigt att normen ifrågasätts.
Det är nu snart tre år sedan vår yngste son fick sin diagnos och även om det självklart är så att varje människa, med eller utan diagnos, är unik så finns det en hel del i boken jag känner igen hos honom och faktiskt också hos mig själv. Jag har ingen autismdiagnos och skulle troligen inte få någon heller, men jag känner igen många av dragen hos mig själv. Mest kanske den frustration som uppstår när neurotypiker säger en sak och menar en annan. Självklart har jag lärt mig mycket av hur de fungerar och hur jag borde fungera för att passa in, men jag upptäcker ändå allt för ofta dels att det inte funkar att vara för ärlig gällande alla människor och att alla inte menar det de säger. Det där att vara rakt och ärlig är helt enkelt inte helt normalt.
Clara Törnvall inleder sin bok med att presentera vad en neurotypiker är och hur en sådan fungerar. Tydligt är att den som tillhör majoriteten och normen, inte är lika bra på att anpassa sig till andra, som den som tillhör en minoritet. Lika lite som det går att träna bort en diagnos, går det att träna bort det funktionssätt som en neurotypisk person har. Det är viktigt att komma ihåg. Vi fungerar kanske olika, men att några har mer skyldighet att anpassa sig än andra bara för att de är fler, är egentligen rätt märkligt. Eller kanske inte, då vi lever i ett samhälle anpassat för just neurotypiker. Man ska vara stresstålig, flexibel och social. Det är också viktigt att lära sig sociala koder och när ärlighet är passande och när det är totalt opassande att vara ärlig. Som klassikern när någon frågar hur man mår eller hur helgen varit, då ska man svara ett enkelt ”bra” och inte berätta några detaljer. Speciellt inte negativa sådana.
De delar som är mest lärorika och kanske viktigast är de korta kommentarer från personer med autism som återkommer genom boken. Nu är det självklart så att ingen är sin diagnos, men det finns gemensamma nämnare. Som svårigheten att läsa av mimik och de missförstånd som kan uppstå när någon säger en sak och visar en annan med miner och kroppsuttryck. Lite lustigt är det också att neurotypiker sällan vill ha tips, trots att de skulle behöva dem. Som att en partner inte vill ha tips på hur hen undviker att stuka foten, trots att det är något hen borde vilja undvika. Det får mig att tänka på en elev jag hade för länge sedan som berättade för en klasskompis att hen borde tvätta håret med mjällschampoo då hen hade mjäll. Sådana tips är vänligt menade, men tas sällan emot med tacksamhet.
Styrkan med Vanliga människor är Clara Törnvalls ärliga och odramatiska sätt att beskriva såväl personer med en npf-diagnos och dem utan. Nu vänder sig boken främst till unga läsare, men jag hade velat ha ännu mer innehåll och substans. Kanske för att det här med autism blivit något av ett specialintresse för mig. Nu är Vanliga människor bra som den är för det syfte och den målgrupp boken har. Jag önskar dock att Clara Törnvall skriver fler handböcker på temat. Hon gör det nämligen väldigt bra.
Om boken
Vanliga människor – Autistens guide till galaxen av Clara Törnvall, Illustrerad av Anneli Furmark Natur & Kultur, (2023), 183 sidor