Jag läser alldeles för lite litteratur från Latinamerika och därför passade det bra att gå på seminariet Samtida latinamerikansk litteratur modererat av Andrea Castro från GU. Seminariet tolkas från spanska till svenska.
Theresa Ruiz Rosas kommer från Peru och tycker att det är svårt att definiera latinamerikansk litteratur, men konstaterar att spridningen av verk sker i den spanska världen och alla vill helst bli utgiven i Spanien. Hon menar att det gör att språket likriktas och de lokala varianterna får förlorade.
Den enda av författarna jag läst något av är Mariana Enríquez som skrivit novellsamlingen Det vi förlorade i elden som kom 2017 på svenska. Hon kommer från Argentina. Även hon tycker att det är svårt att definiera eller ens lyfta fram centrala författare, då det regionala skiljer sig mycket åt. Hon identifierar sig som författare från området kring Rio de la Plata i första hand och till 90% och först därefter som argentinsk författare. En annan identitet är den latinamerikanska.
Att få ut sina verk i Spanien är viktigt för att nå den europeiska marknaden, säger hon. Hennes första bok kom ut i Argentina och först efter att den kommit ut i Spanien publicerades den i t.ex. Mexiko. Hon menar att hon trots att hon getts ut i Spanien inte har kompromissat med sitt regionala språk och säger att hon tror att läsarna vill ha variationen. Det koloniala har stort inflytande fortfarande, påpekar Enríquez och säger att hon tycker att det är absurt.
Luz Lescure kommer från Panama och lyfter att det är ett varierat land, vilket återspeglas i litteraturen. Just det lokala kontra det latinamerikanska lyfts och problematiseras även av henne. Lescure bor just nu i Stockholm. Ana Luisa Vaidé kommer liksom Enríquez från området kring Rio de la Plata, men delen som ligger i Uruguay. Även hon bor i Sverige och berättar att många författare från Uruguay lever i exil. Själv var hon fängslad i fyra år. Hon lyfter ett annat problem med det spanska fokuset, nämligen att ursprungsbefolkningar sällan kommer till tals i litteraturen. Deras språk och litteratur dominera av en muntlig tradition, vilket gör att deras röster inte kommer till tals.
Jag vet som sagt för lite för att utifrån ett tolkat seminarium kunna förstå den konflikt mellan olika sätt att skriva, som finns inom litteraturen och funnits länge. Nu är vi inne i en teknologisk utveckling som gjorde att i alla fall Mariana Enríquez trodde att e-böcker skulle göra att litteraturen skulle spridas mer. Istället blev det ljudböcker som förändrade läsandet rejält och det är ju på många sätt en tillbakagång till en mer muntlig tradition.
Själv kan hon inte koncentrera sig när hon lyssnar och det gäller även poddar och inlägg på sociala medier. Hon menar ändå att t.ex. bokprat på sociala medier är en viktig del i en demokratisering och ett sätt att sprida litteratur till fler. Detta trots att hon inte gillar de böcker de läser. Att böcker är så dyra är dock ett problem, menar hon. Det blir då en lyxvara och en illegal piratmarknad böcker växa fram, vilket självklart är problematiskt. Istället borde det gå att producera lagliga och billiga e-böcker. Då kommer å andra sidan den debatt som finns här, med den låga ersättningen till författarna på de stora strömningstjänsterna.
Boken är bara en plattform för själva berättelsen, påpekar Luz Lescure, som själv spelar mycket dataspel och var tidig med att recensera spel. Hon önskar sig ett Spotify för böcker och det är väl vad Storytel och Bookbeat är ändå? Däremot går det inte att tjäna pengar på böcker då, men en medborgarlön hade kunnat vara något, säger hon.
Fyra författare, en moderator, en tolk och en plats långt bak gör det lite svårt att hänga med i samtalet ibland och jag hoppas att jag lyckats koppla rätt författare till rätt uttalande.