Ibland är det spännande att stanna kvar i en sal och när jag insåg att jag ändå hade två seminarier jag ville se i sal R2 och det tredje leddes av Elisabeth Åsbrink, vilket gjorde beslutet enkelt. Seminariet har titeln Sefarderna och ladino – en värld som försvann: Samtida judiska författare i Europa: Spanien, Rumänien, Grekland. Jag tillhör dem som aldrig hört talas om de spanska judarna som förvisades och bland annat bosatte sig i Grekland, många i staden Thessaloniki. De kallades sefarder och deras språk hette ladino.
Elisabeth Åsbrink är som sagt moderator och hon härstammar från de sefardiska judarna på sin mammas sida. Felicia Waldman kommer från Rumänien och även länderna på Balkan var en del av det Ottomanska riket som tog emot de spanska judarna. Deras språk och kultur har påverkats av både turkiska, grekiska och andra lokala språk för att kunna kommunicera. Även kultur och mat påverkas och de sefardiska judarna är mer påverkade av livet kring Medelhavet. De förföljdes inte på samma sätt som de ashkenaziska judar som levde i t.ex. Polen och hade jiddisch som språk.
Åsbrink påpekar det lite märkliga i att sefarderna ser sig som en del av Spanien, trots att de fick lämna landet på 1400-talet. Waldman kallar det en besatthet och har skrivit om det i sin bok. De har levt i exil i mer än 500 år, men har t.ex. fortfarande spanska namn. Kanske handlar det om att de hang sig själva som bättre än andra, säger Leon Saltiel, eller kanske handlade det mer om att språket och kulturen var samlande för gruppen.
Varför ville då det Ottomanska riket ta emot de spanska judarna?, undrar Åsbrink. Det handlade om att de kom från Spanien, ett välutvecklat land och judarna hade stora kunskaper som turkarna behövde. Att de utvisades från Spanien handlade om den spanska inkvisitionen, där judar inte hade någon plats i det katolska samhället. De fick ”välja” mellan att konvertera, fly eller bli dödade. I nutid går det däremot att få ett spanskt medborgarskap om du kan bevisa att du har ett sefardiskt ursprung. Synen på de spanska judarna har alltså förändrats.
Det Spanien förlorade var det öppna samhället. Leon Saltiel berättade om hur den gula stjärnan användes för första gången för att peka ut judarna under den spanska inkvisitionen. Esther Bendahan Cohen är judinna, spansk, marockan. Hennes familj har bott i Marocko länge och många spanska judar bosatte sig i norra Afrika. På 40- och 50-talet var det svårt att leva som jude i Marocko och familjen flyttade till Spanien på 1960-talet. Språket gjorde det lättare att smälta in i det spanska samhället.
Felicia Waldman är inte sefardisk, utan ashkenaziska men när hon skrev om judar i Rumänien upptäckte hon den spanska, judiska minoriteten och blev intresserad av den. De var få, men mer integrerade och inte alls lika utsatta eller förföljda. Trots att de bara utgjorde 7% av den judiska befolkningen i Rumänien påverkade de mycket. Till exempel utvecklade de det internationella bankväsendet i Rumänien.
Leon Saltiel är historiker och föddes i Thessaloniki, som också står i centrum av hans forskning. Den judiska befolkningen i staden utraderades nästan under Förintelsen, men i början av 1900-talet var en femtedel av invånarna sefarder. Får vi längre tillbaka i tiden utgjorde de så mycket som 50%.
Esther Bendahan Cohen skriver om att återvända till Spanien som spansk jude. Det är en grupp som varit bortglöm och endast dem ashkenaziska kulturen får symbolisera judar i Europa. Få sefardier kom dessutom sällan till USA och de få som kom blev snabbt integrerade. Genom Hollywood och amerikansk kultur är det istället de ashkenaziska judarnas historia som dominerar.
Vilket otroligt spännande och lärorikt seminarium det här var. Nu vill jag verkligen läsa mer, för som konstateras i slutet av seminariet är att de bara hunnit skrapa lite på ytan.
Den mest välkände ladinospåkiga författaren var ju Elias Canetti, som ursprungligen föddes i Ruse i Bulgarien.