Efter en morgon med mina elever som är här på Gymnasiedagen och en sväng på mässgolvet, landade jag i Rum för översättning och ett samtal med Marie Aubert, Cilla Nauman och Yukiko Duke.
Vi ska vara glada att det finns översättare, för tänk vad många böcker vi hade missat annat. I just det här fallet, där Marie Auberts böcker översätts av Cilla Nauman till ett språk som faktiskt går att läsa även för henne.
Cilla Nauman inledde sin översättarkarriär efter att under många år ha läst norsk och dansk skönlitteratur för sitt förlag. Hon känner stor respekt för översättning, säger hon, men är glad över att översätta böcker från ett land som ligger nära. Det gör att hon vågar. Vissa ord är dock snarlika, men har en helt annan innebörd.
Hur är det då för Aubert att få sina böcker översatta av en författarkollega? Hon säger att hon känner sig helt trygg och tycker om den språkdräkt som Nauman gett boken. De talar om en scen där Linnea cyklar och hennes händer skakar. Att välja det perfekta ordet är en utmaning. Vissa saker måste hon dubbelkolla med en norsk vän, speciellt när det handlar om sms-språk eller nyare uttryck.
Marie Auberts böcker har blivit översatt till 17 språk och Duke undrar över vilka frågor hon för av sina översättare. De är få, säger hon, men vanligast är att de handlar om skiljetecken, som hon ofta hoppar över. Hon får också frågor om undertexter eller hur ett ord ska tolkas. De talar till exempel om olikheter i språk som att norskan har både ordet besteforeldrer och mormor/morfar/farmor/farfar, vilket inte är fallet i svenska. I Tyskland används ett förnamn på personerna, vilket inte ens fanns på alla personer i Auberts senaste bok.
Ord förmedlar känslor och förtydligar situationer, vilket gör översättning till ett yrke som verkligen kräver fingertoppskänsla. Nauman säger att det verkligen är roligt att översätta och att det varit extra roligt att översätta just Auberts böcker. Hon säger också att hon kan minnas hela stycken då hon arbetet så koncentrerat. Duke översätter själv t.ex. Haruki Murakamis böcker och då krävs ibland att hon känner till kulturen för att tolka ord och situationer rätt. Hon påpekar att translate betyder ”bära över till andra sidan” vilket är en fin bild, tycker jag. Det gäller att språket blir författarens och inte översättarens. Hon berättar om hur Haruki Murakami tycker att han låter coolare på engelska än på svenska, en ung och cool person, istället för en liten gubbe. Men det är ju inte han längre.
Aubert påpekar att det som författare inte går att värdera översättningar till språk de inte behärskar, men har läst lite i den tyska översättningen. På tyska blir det en tjockare bok, då de behöver fler ord för att säga samma sak, men hon ser det ändå som sin bok. I den engelska blir det lite hackigt tycker hon, då Aubert använder ”säger” väldigt mycket. Det gäller att hitta en översättning som är korrekt, men ändå passar det språk man översätter till. Det måste låta bra på svenska för att vara en bra översättning. Det gäller t.ex. prepositioners, som lätt blir fel.
De hamnar i ett samtal med interpunktion, där Nauman använder få och Aubert väldigt många. De håller med om att norska författare använder fler kommatecken, men inte lika många som danska författare. I Danmark finns faktiskt en debatt om att förändra regler för kommatering, då de använder så väldigt många.
Yukiko Duke frågar Marie Aubert om hon själv vill översätta och hon har tänkt på att översätta från danska. Nauman påpekar att det är skönt att få jobba med språk, men faktiskt veta vad man ska göra. Något som författare sällan gör. Däremot vill hon inte översätta en bok hon inte tycker om, då hon tror att hon skulle vara fel person.