Jojo Moyes and Lisa Jewell har känt varandra i 18 år och träffades i en liten grupp för skrivande. Sophie Kinsella var en tredje och slog igenom först. Jenny Colgan är också en del av gruppen. Fortfarande hjälps de åt med sina böcker och de har hittat ett sätt att stötta varandra. Många i gruppen skriver fortfarande om än inte just böcker.
Något som Moyes tar upp, som jag också tänkt på, är hur omslagen inte alltid passar böckers innehåll. I Jewells fall handlade det t.ex. om väldigt glassiga omslag. De talar om vikten av att fortsätta mot de mål de vill nå och skriva det bästa böckerna de kan. Att skylla på någon annan är inget alternativ för dem och den medlem som gjorde så lämnade gruppen. Att vara generös mot varandra och ta ansvar för sitt skrivande är grundläggande. De berättar om hur de hjälpt varandra och Moyes är glad över att Jewell hjälpte henne med slutet på One plus one/Etthundra mil.
Moyes är en planerare och har tänkt igenom berättelsen innan hon börjar skriva, medan Jewell ”bara” skriver på utan att veta vart berättelsen är på väg. Även Moyes säger dock att berättelsen självklart att förändras under arbetets gång, vilket gör henne övertygad om att AI aldrig kan ersätta en skapande författare. Jag tycker alltid att det är märkligt när författare säger att karaktärer drar iväg och bestämmer en ny väg för berättelsen, men jag kan förstå när Moyes och Jewell talat om hur instinkt och flexibilitet har stor betydelse i skapandet av en bra bok.
Colgan, som också är på Bokmässan, har alltid flera bokprojekt på gång samtidigt. Det skulle aldrig funka för Jewell, som skriver 1000 ord per dag på en bok. Moyes kan skriva en bok och ett manus samtidigt, då det är olika sätt att skriva. Som kvinnliga författare måste de också fixa familj och skrivande samtidigt, dessutom får de ibland nedvärderande kommentarer om sitt skrivande, ofta från män. Nu har Moyes råd att betala för att andra kan sköta hemmet, så att hon kan skriva. Jewell sänker istället kraven och har t.ex. slutat laga mat och har accepterat att huset inte är välstädat.
Något som också är viktigt som författare idag är att vara sann mot sig själv och skriva böcker man kan stå för, trots att det kan bli en debatt om något i dem. De menar att de behöver tänka mer nu än för kanske tio år sedan. Kanske för att sociala medier har en tendens att basunera ut kritik taget ur sitt sammanhang. Moyes talar om vikten av att känna att de texter du skriver är korrekta, men inte provocerar allt för mycket. Hon tar ett exempel från Giver of stars där en karaktär är väldigt rasistisk och i en korrekt historisk kontext hade använt N-ordet, men efter att ha funderar mycket och låtit en kollega läsa insåg hon att det som visserligen var historiskt korrekt skulle smärta läsare allt för mycket. Det var inte värt det. Däremot är de överens om att man som författare inte får vara allt för rädd för negativa reaktioner.
Det är rätt uppfriskande att lyssna på två vänner som lyfter varandra. Nu tror jag visserligen att det är en myt att kvinnor ofta sänker varandra, men riktigt vänskap är oavsett trevlig att se. Bäst är kanske att de hjälper varandra att sänka kraven på varandra att ha ett perfekt hem och leva ett perfekt liv. Moyes påpekar att det också blir lättare och viktigare att ha kvinnliga vänner ju äldre man blir. Jag känner igen det där med att ärlighet blir lättare med åren och hur viktigt det är att ha vänner som delar det jobbigaste i livet och som orkar lyssna. Flera av dem har jag träffat genom bloggandet och det är något jag är väldigt tacksam för. Tacksam är jag också för att få lyssna på dessa härliga och roliga kvinnor. Det var skönt att få skratta lite.