Kattis Ahlström intervjuar Fredrik Söderholm och Andrev Walden. Den senare har skrivit boken Jävla karlar, som var något hans mamma och hennes väninna svor över när de rökte under fläkten. Ändå kunde de inte undvika dem. Waldens bok handlar om de sju pappor han hade under sju år. Egentligen var det kanske fler, men han har valt de män som han någon gång funderat över om han ska kalla pappa. Trots att han inte tyckte speciellt mycket om dem, är det inget hämndverk han skrivit.
Hans riktiga pappa såg ut som en indian, sa Waldens mamma och han trodde att hans pappa var indian. Fortfarande blir han besviken när han ser den småföretagare från Bryssel som han är.
Den känsla Andrev Walden hade när han var liten var att han var värdelös. Han var svag, ful och inte bra på någonting. Han kan få lite ont i magen när han ser sina barn som är så lika honom, men självklart ser han inte dem som odugliga.
Sorry allt gick åt helvete heter Söderholms debutbok och det var texten på det kort som hans pappa lämnade till hans mamma när han lämnade henne innan Fredrik föddes. När de träffades blev det knappast någon fantastisk återförening. Han skriver om en hel del trauman, men kan nu se tillbaka med ömhet på sitt barnjag.
Andrev Walden har aldrig gått i terapi, men Fredrik Söderholm pressar honom om den perfektionism so: verkar vara rätt extrem. Kanske finns där något att gräva i? Alla runt honom håller kanske inte med om att han inte behöver terapi. Söderholm själv har tagit hjälp för att kunna hantera det han varit med om.
Fredrik Söderholm har konfronterat sin mamma och känner sig mindre ensam nu än han var som barn. Walden har inte gjort det, han anklagar inte sin mamma och inser att det kan vara ett sätt att undvika att förlora henne och blir ännu mer ensam.
Att våga och få lov att bli arg är troligen viktigt, säger Ahlström, som tidigare under Bokmässan talat om det med Nicolas Lunabba. Andrev Walden talar om ett år i livet, som han inte skriver om, då han och hans vänner var väldigt destruktiva. De förstörde, byggde bomber och dödande djur.
Den roll Fredrik Söderholm tog som barn var som det perfekta barnet. Han var skötsam och gjorde få busiga saker. Om han någonsin hängde på sin äldre och stökigare bror fick han aldrig skulden. Händelser är kanske inte det som påverkat honom mest i livet, men hur trauman bärs av en i livet kan variera. Söderholm har en del är kvar, men har lärt sig att inte låta dem styra. Fortfarande har han extremt svårt för att bli lämnad och sviken.
Det här är två böcker jag inte läst, men gärna läser. Waldens bok fanns redan på läslistan och Söderholms lägger jag till.