Genom ett besök på Bio Roy hamnade vi på West End och uppsättningen av Hanya Yanagiharas A Little Life med James Norton i huvudrollen som Jude. Det var en fantastisk uppsättning, men en näst intill nattsvart sådan och jag var helt slut efter 3 timmar och 40 minuter. Även boken är hemsk, men där får de andra karaktärerna mer plats och vänskapen mellan dem är tydlig, liksom kärleken. I pjäsen är det Jude som är den som hela tiden är i fokus och Nortons framträdande är helt otroligt. Han är på scenen hela tiden och ständigt utsatt. När han skadar sig själv blir det brutalt synligt och skjortan han bär blir mer och mer blodig ju längre förställningen pågår. Runt honom finns en rad män, förutom hans tre vänner Malcolm, JB och Willem finns hans adoptivpappa Harold och läkaren Andy. Den senare är länge den ende som vet vad som hänt Jude. I princip alla kvinnor från boken är borta, men Ana, en kvinna som mötte Jude när han mådde som sämst fungerar som hans inre röst och ibland även som berättare. Henne kommer jag inte ihåg från boken, men som karaktär fungerar hon bra.
Ondskan i Judes liv gestaltas av samma skådespelare. Elliot Cowan spelar Brother Luke, Dr Taylor och Caleb, tre män som alla skadade pojken som sedan blev man. Första akten slutar i total svärta, men i akt två finns lite hopp. Det är då Willem kliver fram och tar en ännu större plats i Judes liv. Han spelas av Luke Thompson och är precis så trevlig, tålmodig och sympatisk som han framstår i boken. Det funkar även här och visst är det skönt med några ljusglimtar. Orden går rakt in i mig ännu mer när jag ser pjäsen än när jag läste om de fyra vännerna. Det går visserligen att blunda, men inte undvika det hemska genom att läsa snabbt, snabbt. Jag är glad att jag fick uppleva den här föreställningen, men det var en känslomässig pärs helt klart.