enligt O
Andrev Walden har skrivit massor, men Jävla karlar är hans första roman. En autofiktiv sådan om hur han i barndomen hade sju pappor på ett år. När jag lyssnade på honom på Bokmässan berättade han att det funnits fler potentiella pappor i hans liv under dessa år, men att han valt ut de sju som han faktiskt övervägde att kalla pappa. I vissa fall känns det lite oförståeligt när jag läser om dem. I boken har Walden valt fiktiva namn, eller snarare smeknamn år dessa män och först ut är Växtmakaren, som är pappa till Andrevs två småsyskon och som han själv trott var hans biologiska pappa. Julen 1983 avslöjas dock sanningen, Andrevs pappa är indian. Egentligen säger hans mamma att pappan såg ut som en indian, men för barnet blir han en ridande fantasifigur med långt, mörkt hår.
Efter Växtmagikern kommer Konstnären som följs av Tjuven, Prästen, Mördaren och Kanotisten. Indianen finns där i periferin, men det ska dröja länge innan far och son ses på riktigt. Varje pappafigur innebär ett på många sätt nytt liv och inte sällan ett nytt boende. Varje separation ställer livet på ända och även om Andrevs mamma löser det mesta blir det ofta rörigt och knapert. Det är lätt att sympatisera med henne, faktiskt imponeras, men samtidigt blir jag lite trött på allt hon utsätter sina barn för. Inte på något sätt av elakhet, men kanske är hon lite spontan och obetänksam. Andrev Walden tar oss med genom barndomen. Rör sig smidigt fram och tillbaka, kliver in ibland som berättare och kommenterar berättelsen, men framför allt bjuder han på en fantastisk skildring av en pojkes längtan efter att få höra till. Språket är helt fantastiskt, precist och samtidigt poetiskt och svärtan blandas med en härlig humor. Jag fnissar rätt mycket ska sägas och är mäkta imponerad av Waldens hantverk. På måndag avslöjas nomineringarna till Augustpriset och jag blir både förvånad och besviken om Jävla karlar inte finns med bland dem.
Om boken
Jävla karlar av Andrev Walden, Bokförlaget Polaris, (2023), 376 sidor