Hundmanuskripten

När Jon Fosse tilldelades Nobelpriset i litteratur började jag lyssna på Hundmanuskripten, uppläst av Reine Brynolfsson. Boken innehåller tre berättelser om medelålders män förklädda till hundar. I den första ”Nej, åh, nej” får vi följa hunden Webster som är riktigt trött på sin matte Gamla Oline, som han tycker kväver henne med sin kärlek. Alltid ska hon krama honom och tvinga honom att sova hos henne. Webster drömmer om ett liv i frihet, där han ska rädda den lilla vita hunden i skogen och sedan leva lycklig i alla sina dagar med henne. En morgon springer han ifrån Gamla Oline och slutar inte springa förrän hon är långt borta och han är fri. Det visar sig dock att friheten inte är så enkel att hantera. Hur ska han till exempel få vatten och mat? När han träffar en ännu äldre hund som säger sig driva en restaurang för hundar tror Webster att allt har löst sig, men han har fel. Snart börjar han sakna Gamla Oline, trots allt.

Även hunden i berättelse två ”Du, åh, du” ger sig av från sitt trygga liv för att gå på en promenad med sin kärlek. Olav är modigare än Webster och så hittar han också kärleken och lever hyfsat lycklig med henne. Tyvärr är de för gamla för att få valpar och livet är tufft ibland, men de har varandra. Det här är kanske den mest melankoliska av de tre berättelserna, men samtidigt den enda där hundarna faktiskt klarar sig ganska bra utan en människa i sitt liv.

I den avslutande delen ”Fy, åh, fy” har skeppshunden Haktor huvudrollen. Han absolut älskar sitt liv och sin husse. Däremot börjar han bli gammal och hans husses medhjälpare lyckas övertyga Haktors husse om att det behövs en yngre skeppshund. Haktor blir både ledsen och arg. Ännu värre blir det när den nya hunden dyker upp och visar sig vara en riktigt otrevlig tik. Haktor ser sitt liv förändras till det sämre och drömmer sig tillbaka till den tid då han var ensam skeppshund.

Så då har jag alltså stiftat bekantskap med vår senaste nobelpristagare i litteratur och är helt ärligt inte jätteimponerad. Nu vet jag att just Hundmanuskripten inte är representativ för Fosses författarskap, men det repetitiva sättet att skriva är verkligen ingenting för mig. Jag stör mig på språket och tycker att det står i vägen för innehållet. Ett innehåll som är rätt charmigt, om än inte något jag blir speciellt engagerad i. Däremot är Brynolfssons inläsning fin, så min tveksamhet har inte med honom att göra. Kanske läser jag mer av Fosse, troligtvis gör jag det, men när religiösa grubblerier beskrivs som ett av hans viktigaste teman blir jag allt lite tveksam till om det här är en författare för mig.

Om boken

Hundmanuskripten av Jon Fosse, (2019), Bakhåll förlag, 176 sidor