Att jag ser skräckfilm hör inte till vanligheterna. Inte att jag läser skräck heller för den delen. Just Konferensen av Mats Strandberg tyckte jag dock väldigt mycket om när jag läste den, kanske främst för skildringarna av kollegorna och relationerna mellan dem. Att åka på konferens där det vankas käcka lekar och aktiviteter är något av det läskigaste jag vet. Visst är det riktigt obehagligt att läsa om hur en fullständig galning tar död på de stackars kommunalanställda på en rad makabra sätt, men det var just helheten som gör berättelsen så obehaglig. När Konferensen nu blivit film av Peter Eklund är det mördaren som står i centrum. Riktigt otäck är hen också, utklädd till maskoten för det nya köpcentrat Kolarängen. En kolare som ska symbolisera bygden som nu ska bli modernare och bättre.
Chefen Ingela spelas av Maria Sid och hon är verkligen superpepp på att samla sina anställda till konferens på en ny anläggning vid Kolarsjön. Snart ska första spadtaget för det nya köpcentrat tas och det ska firas. De har med sig gulspaden och Ingela är redo. Även om hon är den formella chefen är det dock projektledaren Jonas som verkar vara den egentliga chefen. Han tar i alla fall åt sig äran och blir tydligt den filmen kretsar kring. Inte konstigt då Jonas spelas av Adam Lundgren och han lyckas verkligen skruva till karaktären rejält. Mina favoriter i boken var Nadja, Amir och Lina. I boken är det Lina (Katia Winter) får ta störst plats, medan Nadja (Bahar Pars) och Amir (Amed Bozan) står i bakgrunden. Speciellt Nadjas roll har krympt från en drivande roll, till en liten biroll. Det är lite synd. Favoriten i filmen blir istället Torbjörn som är den bittra åldermannen som i Claes Hartelius tolkning blir en riktig hjälte.
Så hur funkade det att se skräckfilm? Jag fick hålla för ögonen några gånger, men det var mer spännande än jag förväntat mig. Filmen är sjukt snygg och mördarens dräkt gör hen riktigt obehaglig. Självklart är boken bättre än filmen, men det betyder inte att Konferensen är en dålig film, tvärtom. Däremot blir det med självklarhet så att karaktärerna blir ytligare, speciellt när de rena avrättningarna står i centrum. Riktigt mycket splatter bjuds vi på, men rätt kul sådant. Kul är kanske fel ord förresten, men det här är en underhållande film på många sätt, trots våldet. Rekommenderas så här i mörka novembertider om det är skräck du vill åt. Är det relationer på jobbet blandat med skräck du är ute efter, ska du istället läsa boken.
Om filmen
Konferensen av Patrik Eklund, (2023), 1h 40 min