Veckans kulturfråga v.48 2023

Den senaste tiden har jag haft en massa mardrömmar. Alla drömmar handlar om att jag på något sätt tappat kontrollen, vilket är kanske det värsta jag vet. Senast drömde jag att vi flyttat till en lägenhet som var extremt svår att hitta. Paniken när jag inte hittade hem, vilket hade varit fullt möjligt med tanke på mitt kassa lokalsinne, var massiv. Veckans kulturfråga handlar om mardrömmar eller andra rädslor, men sådana som orsakats av kulturell konsumtion. Om kultur som skrämmer dig helt enkelt.

Vilka kulturella verk har skrämt dig rejält?

Först tänker jag tar er med bakåt i tiden och kulturella verk som gjorde mig rädd då. Till saken hör att jag var riktigt feg och rädd som barn, så mycket att jag inte vågade gå ner för trottoarkanter och därför kunde släppas fri mitt i stan. Det var liksom ofarligt. Jag blev också väldigt rädd när någon på tv gjorde fel, som när Skrållan i Saltkråkan kladdade ner sig med aska och sot från den öppna spisen. När Emils pappa blev arg och skrek ville jag gömma mig, precis som Emil själv. En figur som skrämde mig rejält var en annan av Astrid Lindgrens skapelser, nämligen Karlsson på taket. Musik är sällan något som skrämmer, men jag minns att jag tyckte att musiksagan Peter och vargen av Prokofjev var riktigt obehaglig. Då läste Ernst-Hugo Järegård på ett läskigt sätt, medan Mark Levengoods nya inläsning kanske inte hade skrämt mig lika mycket.

När jag blev äldre utmanades min feghet ibland av mina kusiner. Allt bus som barn gjorde jag med dem och det var rätt oskyldiga saker ändå, som att klättra i containrar eller palla äpplen. Det senare var rätt modigt ändå, med tanke på alla historier om den elaka grannen som min äldste kusin serverade mig. Allt läskigt jag såg på tv och video såg jag också hos mina kusiner. Jag minns till exempel hur väldigt läskig serien V var när jag såg den som nioåring. Minns ni den? Ödlorna som hade mänskliga dräkter, men var gröna och hemska under fasaden. Värst var när en av karaktärerna födde tvillingar, där en var en grön ödlebebis och den andra såg helt normal ut tills den sträckte ut sin ödletunga. Som jag skrek inom mig, utan att erkänna hur rädd jag var. Det faktum att jag hade mardrömmar efter att ha sett Liftaren och dessutom inte åt pommes frites på ett bra tag, berättade jag inte heller.

Som vuxen skräms jag av andra saker. Barn som far illa är läskigt att läsa om och när jag läste Odjuret av Roslund och Hellström just när jag fått mitt första barn, blev resultatet att jag inte läste vidare i serien. Faktiskt har jag fortfarande inte gjort det. Slutet av Mats Strandberg skrämde mig också. Inte för att jag är rädd för att en komet ska förstöra jorden, utan för att beskrivningen av slutet är så bra och så sorgligt. Dystopier tycker jag ofta är skrämmande, men samtidigt gillar jag genren. Ren skräck varken ser eller läser jag speciellt ofta, undantaget när berättelsen är skapad av redan nämnda Mats Strandberg. Därför såg jag filmen Konferensen och var tvungen att blunda ibland.