Inledningsvis är Plikt av Tyra von Zweigbergk något av det bästa jag läst. Språket är fantastiskt, känslorna böljar över sidorna, smärtan känns och kopplingarna mellan släktingar fascinerar. Den psykiska ohälsan går som en röd tråd genom boken och genom författarens släkt. Barnet som inte vill gå till skolan, den äldre släktingen som tog sitt liv och de andra som också var inspärrade för att förhoppningsvis bli friska. Mest drabbas jag av barnet som går i skola där andra förr vårdats Kanske för att jag har varit där barnets mor är och känt oron över såväl nutiden som arvet. Jag förstår att barnet får stå i bakgrunden och de äldre, döda släktingarna stå i centrum, men det är ändå barnet jag vill läsa mer om.
Tyra on Zweigbergk har skrivit en roman, men i Plikt blir hennes släktingar levande via verkliga källor. Dokument som berättar om dem och som i mötet med hennes fantasi gör dem levande. Arkiven blir författarens fristad. Genom att gräva ner sig i det förflutna får hon en paus från nuet och veckobreven som fortsätter att komma. Hon lär känna en rad förfäder som alla varit bra på sitt jobb, som gjort sin plikt, men som också varit sköra, trasiga och olyckliga. Mörkret fanns inom dem alla och för vissa blev det övermäktigt.
Plikt är en väldigt bra bok. Detta trots att den totala briljansen i inledningen mattas av något och historien ibland blir lite utdragen. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Tyra von Zweigbergk och hoppas få göra det snart.
Om boken
Plikt av Tyra von Zweigbergk, Norstedts, (2023), 323 sidor
Beställde denna så fort jag såg din text. Skall bli intressant att läsa (även om jag vid det här laget är närmast allergisk mot autofiktion).
Håller med dig om autofiktion, men det är en så poetiskt skriven bok att det blir något speciellt. Sedan är det faktiskt intressant att följa jakten på olika dokument om de nu döda släktingarna. Kanske hade jag önskat mer om sonen i nutid, men förstår att författaren inte lägger fokus där.