O listar 2023

Som vanligt använder jag Kulturkollos megalista för att utvärdera kulturåret. Denna gången är det självklart 2023 som gäller. En dag kvar och några böcker till att läsa om jag ska nå målet för 2023. Tveksamt om det går. Mycket har ändå blivit läst och en hel del har setts. Några av alla kulturupplevelserna finns med i årets lista. Långt ifrån all kultur jag konsumerat skapades just 2023, men de kom till mig då och det är vad årsredovisningen handlar om.

Hos Helena och Ulrica från forna Kulturkollo, finns också listor över året som gått.

Årets mest oväntade: Att Riley Keough som spelade Daisy Jones i tv-serien baserad på boken Daisy Jones & The Six är dotter till Lisa Marie Presley och barnbarn till Elvis Presley var minst sagt oväntat. Att hon kan sjunga är kanske mindre oväntat egentligen, men det kan hon onekligen.
Årets klassiker: Jag återupptäckte Stig Dagermans dikter och läste hans Dagsedlar. Han var verkligen en riktigt vass poet.
Årets käftsmäll: Här väljer jag Blir du ledsen om jag dör? av Nicolas Lunabba. En otroligt stark skildring om en man som tar hand om en tonårspojke och vad som händer med andra unga män som inte har någon.
Årets nostalgitripp: Det har kommit flera böcker som utspelar sig på 80-talet och det är nostalgi för mig. Jag gillade till exempel Sweet dreams Öxnehaga av Anna Agrell mycket.
Årets kvinnokamp: Kampen för att få leva det liv du vill skildrades i Den sårade divan på Göteborgs dramatiska teater.
Årets gråtfest: Det får faktiskt bli en mer personlig och privat upplevelse, som väckte känslor och fick mig att torka en och annan tår. Jag tänker på mina elevers luciaframträdande, där numera även min yngste son ingår. Han är självklart inte min elev, jag undervisar inte hans klass, men han går på det program där jag arbetar. Jag gråter alltid en skvätt när eleverna står på scenen, men det blev extra känslosamt i år.
Årets vemodigaste: Att Matthew Perry tragiskt dog allt för ung, efter ett liv som verkar ha varit tuffare än vad någon förtjänar, var riktigt vemodigt.
Årets charmigaste: Jag klämde hela The Marvelous Mrs Masel i somras och trots en rätt kass femte och sista säsong, var det en riktigt bra serie med många charmiga karaktärer.
Årets historiska: Blir en tv-serie, nämligen The Gilded Age som jag såg första säsongen av. Dags att titta vidare kanske för att se hur det går för det fina folket i New York.
Årets obehagligaste: Jag ser sällan skräckfilm, men såg självklart filmatiseringen av Mats Strandbergs Konferensen. Där skadas och dödas människor på en massa vidriga sätt. Jag fick kika mellan fingrarna ibland.
Årets dystopi: Jag tyckte mycket om Kuben av Nils Lundkvist som tilldelades Barnradions bokpris. Det är första delen i serien Den yttersta vildmarkens historia och jag gillar den värld som Lundkvist skapat.
Årets grafiska: 2023 var året som jag upptäckte Debbie Tung och läste hela tre böcker av henne. Bäst var Everything is OK.
Årets utmaning: Att orka läsa. Jag vet inte vad som hänt i år, men jag har varit så himla trött och alla runt mig verkar vara lika trötta. Kanske har alla så kallade effektiviseringskrav slutligen knäckt lärarkåren, eller så är det jag som fortfarande inte lärt mig att jag är kass på att ha många bollar i luften. Annars gillar jag min återkommande sommarutmaning Jorden runt på 80 dagar mycket. Den kör jag nästa år igen.
Årets nya bekantskap: En av de bästa böcker jag läste i år var Elden av Daniela Krien. Jag ser fram emot att läsa mer av henne.
Årets återseende: Med Som vi lekte återsåg jag Ninni Schulman och vilket återseende det var. Jag hoppas att nästa del i serien kommer snart, snart.
Årets ögonöppnare: Clara Törnvall var årets ögonöppnare för mig. Jag läste hennes två böcker Autisterna och Vanliga människor, som båda var bra och beskrev autism på helt olika sätt.
Årets aldrig mer: Aldrig mer låter hårt, men just nu känns det som att det räcker med Hundmanuskriptet av Jon Fosse för min del.
Årets huvudperson: En av de karaktärer jag fastnat mest för i år är baserad på en verklig person, nämligen Lucrezia de Medici i boken Lucrezias porträtt. Som vanligt är Maggie O’Farrell briljant.
Årets bifigur: Sydney i tv-serien The Bear är en duktig kock som vill lyckas och blir rätt så frustrerad över att jobba med de andra på restaurangen ibland. Ganska lågmäld, men hon säger ifrån när det behövs. Rejält.
Årets mest frustrerande karaktär: Det finns många, men alla karaktärer i Johanna Frids bok Haralds mamma är enormt jobbiga.
Årets filmupplevelse: Jag ser alldeles för lite film och att se mer blir ett av mina nyårslöften 2024. En filmatisering jag gillade var den av boken Leave the world behind.
Årets filmatisering: Jag vet inte om en tv-serie baserad på en bok kan räknas som filmatisering, men så får det bli. Jag väljer adaptionen av Sally Rooneys Conversations with friends.  Boken var helt okej, men serien väldigt mycket bättre.
Årets konsert: Jag går ju inte så mycket på konsert, men i somras blev de två. Av dem var nog ändå Coldplay på Ullevi den största upplevelsen, men jag är väldigt glad över att ha fått se Elton John också.
Årets kulturella höjdpunkt: I juni var jag och mina kollegor på Louisiana och eftersom jag varit där en dryg vecka tidigare var jag inte jättepepp att se utställningarna. Ny var dock utställningen Epic Waste of Love and Understanding som är något av det coolaste jag upplevt. Tjugo års konst av den isländske konstnären Ragnar Kjartansson i en utställning som innehöll tavlor, filmer, musik, teater och mer ändå. Mäktigast var musikverket The Visitors. Där hängde jag hur länge som helst.
Årets magplask: Martina Haag kan verkligen vara bra, men hennes Från och med nu var verkligen ingen bra bok. Synd på så rara ärter, idén var nämligen briljant.
Årets kan-inte-släppa-den: Här väljer jag Carrie Soto is back av Taylor Jenkins Reid. Mer spännande än den mest spännande tennismatch blir det när Soto gör comeback. Kanske bäst för den som gillar tennis.
Årets låt: Den låt jag lyssnat på flest gånger är If the world was ending med Julia Michaels och JP Saxe. Den är från 2019, så inte helt ny. Jag har också lyssnat en hel del på Coney Island med The National och Taylor Swift (2020), samt Lost you for a while med Sara Klang och Deportees som faktiskt är från 2023. Inte så muntert, men bra.
Årets album: Jag har lyssnat sönder Blurs album The Ballad of Darren och flera av låtarna fanns med på min topplista på Spotify. Mest har jag lyssnat på Barbaric, som jag körde minst en gång varje dag i bilen. Årets låt i konkurrens med Klang och Deportees ovan alltså.
Årets skämskudde: Första säsongen av And just like that hade helt klart sina förtjänster, men vissa scener där Miranda är med kräver en gigantisk skämskudde. Kristin Davis hysterlyfta ansikte gör mig också rätt illa till mods, men hennes karaktär är ändå trovärdig. Som alltid älskar jag Sarah Jessica Parker, och om jag hittar en tillräckligt stor skämskudde ska jag se säsong 2, som jag fick avbryta efter ett par avsnitt.
Årets lyckopiller: Egentligen är Happy place för smörig för min smak, men när Emily Henry bjuder på smör är det av högsta kvalitet.
Årets asgarv: Jag absolut älskar Celeste Barber och miniserie Wellmania, där hon spelar en ohälsosam och stressad karriärkvinna, bjöd på många asgarv.
Årets debut: Nu har ju Andrev Walden skrivit en hel del, men romandebuten Jävla karlar är verkligen en snackis som lever upp till hypen. En av årets bästa böcker!
Årets avslut: Elly Griffiths avslutade serien om Ruth Galloway på ett bra och värdigt sätt. The Last Remains var en av de bättre böckerna i serien och även om jag kommer att sakna Ruth, Nelson, Cathbad och de andra är det bra att Griffiths vågar sluta på topp.
Årets kyss: Tja, det måste väl vara Luis Rubiales kyss som han tvingade på Jennifer Hermoso. Män som tar sig friheter finns det alldeles för många av i världen och jag är glad över han fick rejäla konsekvenser för sitt agerande.
Årets citat: ”When I see a book I’ve read and liked on someone else’s bookshelf, I secretly know we are going to be good friends, ur Quiet girl in a noisy world av Debbie Tung.
Årets skandal: Egentligen är det en skandal hur mycket tid jag ägnat åt Married at first sight Australia, som blev mer vansinnig för varje säsong. Underhållande för en trött hjärna var det helt klart och australiensarna är ändå bättre än de flesta på att göra tv.
Årets förlag: Det lilla förlaget Éditions J har bjudit på två fina läsupplevelser i år, Färskt vatten till blommorna och Coyote. Det är alltid roligt när små förlag får försäljningssuccéer.
Årets underskattade: Nu kom ju förvisso inte Tritonus av Kjell Westö ut 2023, men som jag minns det beskrevs den som något av en mellanbok och jag kom mig aldrig för att läsa den när den var ny. När jag nog gjorde det blev jag helt fast och jag tänker fortfarande på flera av karaktärerna, trots att det var månader sedan jag läste boken.
Årets överskattade: Samtal om natten av Claire Daverley verkar vara en bok alla älskar. Själv tyckte jag verkligen om den inledningsvis, men sedan slarvades allt bort och blev till en sliskig sörja.
Årets serie: Här väljer jag en bokserie om en familj jag stiftat bekantskap med 2023 i inte mindre än fem böcker. Jag talar självklart om familjen Winther, som norska Katrine Wessel skapat. Första boken heter En ny tid och hela serien består nu av tolv böcker.
Årets scen: I serien Ted Lasso finns många minnesvärda scener, men mest udda är kanske begravningen i säsong 2 där alla gemensamt sjunger Never gonna give you up med Rick Astley.
Årets TV-serie: Svårt, svårt. Valet föll till slut på Tore av och med William Spetz. Lite för kort, men briljant.
Årets mordgåta: En svåger dör och alla hans svägerskor misstänks ha mördat honom. Det är handlingen i den mycket underhållande serien Bad sisters  som överraskar ända till slutet.
Årets titel: Så länge citronträden växer är en vacker titel på en hemsk roman från krigets Syrien, skriven av Zoulfa Katouh. Mitt i eländet finns något slags hopp, men sorgen över att förlora sitt hemland ska inte viftas bort.
Årets “men-för-i-helvete”: Slutet på andra säsongen av Tunna blå linjen var inte okej. Jag skrek rätt ut och är osäker på om jag ens vill se den kommande säsongen. Inte okej. Alls.
Årets djurkaraktär: Djuren är många i Coyote av Gabrielle Filteau-Chiba och vildhunden som gett boken dess namn är en riktigt fin karaktär som nästan känns mänsklig.
Årets önskar jag skrivit själv: De första femtio sidorna av Plikt av Tyra von Zweigbergk är något av det absolut bästa jag läst. Som helhet blir det inte lika briljant, men det är ändå en bok jag önskar att jag skrivit. Absolut älskar språket.
Årets föräldraskapsskildring: Pappa Nils i boken Jag är inte sådan här egentligen av Marie Aubert har två vuxna barn. Sonen Bård, vars dotter Linnea ska konfirmeras och dottern Hanne är där med sin flickvän. De fyra turas om att berätta om Linneas konfirmationshelg och det är extra rörande att höra Nils berätta om sitt liv och sina barn.
Årets möte: Nu mötte jag ju henne inte fysiskt, men besöket i Karen Blixens hem Rungstedlund kändes som ett möte. Hon fanns i alla vrår och fascinerade mig.

Mina sammanställningar från tidigare år hittar du genom att klicka på respektive årtal 2022, 2021, 2020, 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014