Kata Dalström – Agitatorn som gick sin egen väg

Det finns så många kvinnor som var välkända under sin samtid, men som sedan glömts bort och reducerats till ett namn som ibland sveper förbi. I historieböckerna nämns de däremot sällan, ty där regerar männen. De senaste åren har det dock skett en förändring genom en breddning i de biografier som ges ut. Jag läser sällan biografier, men nu tänker jag att det kanske är idé att börja. Om inte annat för att få veta mer om de kvinnor som tidigare varit åsidosatta. Kata Dalström är en sådan kvinna. Hennes namn är välkänt för mig, men mina kunskaper om henne och hennes politiska gärning väldigt begränsad. Efter att ha läst Gunnela Björks biografi Kata Dalström: Agitatorn som gick sin egen väg vet jag mycket mer. Det står klart att det här var en dam som verkligen bröt ny mark både gällande politik, religion och rent personliga val.

Kata Dalström föddes som Maria Carlberg 1858. Hur hon fick smeknamnet Kata är inte helt klart, Björk skriver att det kan ha kommit från hennes tredjenamn Katarina, eller så handlade det om att hon var ”katig”, dvs kaxig. Det första låter kanske mest troligt, men det andra inte omöjligt, för hon verkar helt klart ha varit en kaxig och mycket frispråkig person, redan som barn. Namnet Dalström fick hon då hon gifte sig med den mycket äldre Gustaf Dalström. Ett äktenskap som präglades av hans dåliga sinne för affärer, något som gjorde att Kata krävde äktenskapsförord som innebar att hon själv ägde rätt till de pengar hon bidrog med i hushållet.  Förklaringen var hennes engagemang i Föreningen för gift kvinnas äganderätt. Ovanligt och ganska typiskt Kata Dalströms verkar det som. Bilden av henne jag fått efter att ha läst såväl Björks bok och andra texter är att hon verkligen gick sin egen väg och på många sätt var före sin tid.

Kata Dalström kom från en överklassbakgrund, men bland barndomsvännerna fanns många arbetarbarn. Hon fick dock inte gå i skolan med dem, utan undervisades hemma av en guvernant. Senare skickades hon istället till en flickskola i Örebro, som hon senare relegerades från. Björk skriver fram en flicka med stark vilja och stor integritet, som drivs av ett rättvisepatos och en vilja att sprida kunskap och bildning. Få verkar ha kunnat sätta sig på henne och många gånger beskrivs hon som väldigt obekväm, både som ung och senare under livet. Hon hymlade inte med sina åsikter och uttryckte dem inte sällan med ett minst sagt mustigt språk. På många sätt verkar hon ha varit en jobbig jävel, men helt klart viktig på många sätt.

År 1894 Socialdemokratiska arbetarpartiet, ett parti som vid förra sekelskiftet var långt ifrån det gigantiska parti som senare präglade svensk politik. Att en överklassdam gick med i partiet och dessutom tog en plats i partistyrelsen som första kvinna, kan inte ha varit annat än en sensation. Dels var hon ganska ensam som kvinna i hela den politiska debatten i Sverige, men kampen för arbetare och deras rättigheter var ingenting hon personligen tjänade på. Hon var dock helt övertygad om att en mer jämlikt samhälle var en nödvändighet och att vägen till bättre villkor för såväl arbetande män som kvinnor var genom socialismen. I ett Sverige där få hade rösträtt och där kyrkan och arbetsgivarna styrde med järnhand reste Kata Dalström runt och agiterade för vikten av att organisera sig fackligt. Inledningsvis talade hon främst till kvinnor, men hon såg sig inte som feminist och ansåg som så många andra socialister att klasskampen var överordnad kvinnokampen. Dalström gick mer och mer åt vänster och var en del av den utbrytargrupp ur Socialdemokratiska arbetarpartiet som 1917 bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Sveriges kommunistiska parti. De sista åren av sitt liv blev hon dock mer och mer kritiskt mot det ryska kommunistpartiet och kraven på underordnad.

Något som fascinerade mig var Dalströms intresse för religion och då inte bara kristendomen. Hon kämpade mot statskyrkan och ville lyfta fram kärleksbudskapet i kristendomen mer än något annat. Senare blev hon mer och mer intresserad av teosofi och buddhism. De sista året av sitt liv kallade hon sig buddhist, något som hon ansåg gick utmärkt att kombinera med socialism. Hon skrev dessutom en rad texter om hur det också var möjligt att vara socialist och kristen, något som många inom partiet inte höll med om. Sin litterära karriär startade hon dock med att skriva ett antal böcker med nordiska myter och sagor anpassade till yngre läsare. Hon agiterade också en hel del kring bildningens betydelse för rättigheter för arbetare och ett jämlikt samhälle. Tala om intressant bredd.

Över huvud taget är det coolt att läsa om hur Kata Dalström faktiskt livnär sig på att åka runt och tala politiskt. Visserligen fick hon i perioder väldigt lite betalt, men hon var populär och hennes skrifter sålde ganska bra. En kändis i sin tid alltså, men sedan ganska bortglömd. Troligen för att hon lämnade socialdemokraterna och gick vänsterut, för att sedan kritisera även sina nya partikamrater. Även om jag själv inte sympatiserar med hennes åsikter helt och fullt är jag imponerad av den intensiva kamp hon förde och hur mycket tid hon ägnade åt att förändra vårt samhälle till något som mer liknar det vi har idag. Idag hade hon kanske sluppit resa så mycket och istället haft en populär youtube-kanal. Jag tror och hoppas i alla fall att hon hade undvikit att arg skrika fram sitt budskap i en bil. Å andra sidan gillade hon ju att bryta ny mark och hade kanske blivit den första kvinnliga bilagitatorn.

Om boken

Kata Dalström: Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk, Historiska Media, (2019), 336 sidor

Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo