I sista minuten hann jag se den argentinska filmen Puan på Göteborg Film Festival. Det är berättelsen om Marcelo, en medelålders professor i politisk filosofi på universitetet i Buenos Aires. Han är en tillbakadragen och timid man, som älskar att undervisa, men som annars har ganska svårt för att uttrycka sig. Sociala situationer är ingenting han älskar och det blir ibland lite fel.
När professor Castelli, Marcelos kollega och vän, plötsligt dör blir positionen som chef för institutionen ledig. Kanske vore Marcelo det naturliga valet, men när Rafael Sujarchuk, en karismatisk professor som arbetat i Tyskland under många år, återvänder till Buenos Aires förändras situationen. Rafael Sujarchuk är allt Marcelo inte är. Verbal, charmig och självsäker. De första gemensamma scenerna med dem, där Marcelo först stör minnesstunden på universitetet då hans telefon ringer och sedan smiter ut för att slippa säga något och sedan lyckas sätta sig på en använd blöja, sätter tonen för relationen. Trots smutsiga byxor lyckas Marcelo inte säga nej till Rafaels inbjudan att följa med och dricka vin hos den nyblivna änkan.
Det är lätt att bli irriterad på Marcelo och hans tafatthet, men det är också rätt trevligt att följa honom, hans familj och hans kollegor. Intressant är också att få en kort inblick i hur livet i Argentina kan te sig och hur skör demokratin tycks vara. Nyss röstade folket fram en ny president som knappast lär förbättra demokratin och svårigheterna för universiteten lär fortsätta. Pengar och frihet är något de längtar efter i Puan och till viss del når Marcelo i alla fall det ena. Det här är en klart sevärd film som jag rekommenderar varmt. Frågan är om den dyker upp på några biografer, men se den om du har möjlighet.
