Det var fjorton år sedan jag läste David Nicholls bok En dag och jag tyckte om den. Visserligen var jag då och är fortfarande, förbannad på vissa saker han gjorde med sina huvudpersoner, men det var en bra bok. Filmatiseringen av romanen kom 2011 och då spelade Anne Hathaway Emma och Jim Sturgess porträtterade Dexter. Jag minns den inte speciellt mycket och kände inte att den varken lyfte eller förstörde läsningen. En helt okej film som inte satte några djupare spår, men boken var bättre.
Nu har jag just sett tv-serien En dag med Ambika Mod och Leo Woodall i huvudrollen och jisses vad bra den var. Ambika Mod är ett fynd och var fantastiskt bra även i This is going to hurt och även om det tar lite längre tid att tycka om Leo Woodall så måste jag säga att även han gör ett bra jobb. Hans Dexter är lika komplicerad som bokens Dexter är. Osäker och egoistisk samtidigt. För helt ärligt är det lite svårt att förstå varför Emma håller kontakten med honom. Lika svårt som det är att förstå varför det tar sådan tid för dem att våga vara ärliga mot varandra.
Emma och Dexter träffas på en examensfest i Edinburgh. De har avslutat sina studier och deras riktiga, vuxna liv ska börja. Emma är helt klart mer redo än Dexter, som drömmer om resor jorden runt och inte så mycket mer. De fastnar för varandra, tillbringar en natt tillsammans och förblir vänner. Vi återser dem 15 juli varje år och får följa deras liv från 1988 till 2007. Deras förhållande går verkligen i vågor, liksom deras liv, men de släpper aldrig riktigt taget.
Det är passande att En dag får vara en brittisk produktion. Det är charmigt, humoristiskt, men också nattsvart många gånger. Under 14 avsnitt hinner karaktärerna utvecklas och jag är extra glad över att få se Tim McInnerny som Dexters pappa Stephen. Även Amber Grappy är helt fantastiskt bra som Emmas bästa vän Tilly. Seriens skapare Nicole Taylor ser till att ösa på med känslor, men det blir ändå aldrig smörigt eller ens för mycket.
Och musiken. Så otroligt bra. Jag var 14 år 1988 och mycket av den musik som spelas är min musik. Extra fint blir det när avsnitt sju avslutas med Suedes The Wild Ones och när Brett Anderson sjunger ”oh, if you stay” om och om igen efter en minst sagt misslyckad dejt, är det som att han för Dexters talan. När The Verves Sonnett och Elliott Smiths Pitseleh sätter den lite deppiga stämningen, medan Belle & Sebastians Get me away from here, I’m dying, trots sin deppiga text faktiskt höjer den eller när Blurs To the end spelas i avsnitt 9 när Dexter är på ett riktigt hemskt besök hos flickvännen Shirley. Leo Woodall är lite lik en ung Damon Albarn ibland, speciellt i videon till just To the end, vilket gör det extra passande. Även den specialskrivna musiken av Anne Nikitin är riktigt fin.
En dag utnyttjar fint tv-serieformatet och låter tempot vara lågt och karaktärerna få ta plats. Det är vardagligt och dramatiskt på samma gång, men aldrig, aldrig långtråkigt. Varje scen finns där för att den behövs och jag tror att det här kan bli en serie att se om för att hamna mitt i en värld där även mina känslor kan väckas. Jag var lite omtumlad efter sista avsnittet, på ett bra sätt, och tycker om hur Emma och Dexter fått nytt liv. Det är en serie som kompletterar boken på ett riktigt bra sätt och det är de bästa tv-adaptionerna. Jag rekommenderar dig verkligen att se En dag, men bered dig på starka känslor.
