Just nu går föreställningen Hilda på Göteborg Stadsteater. Det är en pjäs av den franska författaren Marie NDiaye som behandlar teman som klass, lojalitet och maktlöshet. Lilla scenen luktar nybyggt och vi går in i en bur av trä, med träbänkar att sitta på. I rummet finns två stolar av furu, vilket ger en minst sagt sparsam scenografi. Det hela börjar med att madame Lemarchand söker upp Franck Meyer och ber om att få anställa hans fru Hilda. Madame Lemarchand har haft en rad hushållerskor, men de har alla försvunnit av någon anledning. Ofta har de blivit utvisade och även om madame Lemarchand på ett sätt tycker om de ytterst lojala kvinnorna, som verkligen behöver ett jobb, vill hon nu ha någon annan. Hon vill ha någon fransk, duktig, vacker, lojal och renlig person. Hon vill ha Hilda.
Inledningsvis verkar madame Lemarchand bara ensam och något excentrisk. Hon ser sig själv som en ytterst god människa, som hjälper familjen Meyer och hon har till och med hittat en plats för deras barn på ett fint daghem. Hilda är verkligen behövd och fru Lemarchand kan inte leva sitt liv om hon inte får sällskap och hjälp med sina barn. Hennes man är borta mycket och att hon själv skulle ta hand om hushållet och barnen är uteslutet. Madame Lemarchand och Franck Meyer möts flera gånger och för varje gång blir stämningen allt mer klaustrofobisk. Hilda börjar arbeta hos familjen Lemarchand och tvingar stanna längre och längre om dagarna. Det finns alltid något att göra och fru Lemarchands krav tycks oändliga. Hon ser Hilda som sitt lilla projekt, nästan som en docka eller till och med ett husdjur. Hon klipper hennes hår, klär henne i sina gamla, omsydda kläder och önskar att Hilda ska älska henne och hennes barn mer än sina egna.
Föreställningen är 1 h 40 min och Eva Rexed som spelar madame Lemarchand står på scenen och levererar repliken i princip hela tiden. Hon pendlar mellan att vara arg, bedjande, flirtig, barnslig, manipulativ och utmanande. Så många känslor förmedlas och det är nästan jobbigt att överösas av dem alla. Franck Meyer (Jesper Söderblom) finns där också, men har få repliker. Även han verkar bli överväldigad av fru Lemarchand och har ingenting att sätta emot när hon tar allt mer av hans fru. Hon tycker att han borde vara tacksam, men vad ska han egentligen vara tacksam över? I slutet av pjäsern blir Hildas syster Corinne (Isabelle Grill) in i handlingen och tillför ännu ett perspektiv.
Hilda är en intensiv och intressant föreställning. Absurd och knäpp, men också väldigt bra. Jag tänkte en del på det avsnitt i Vänner när Phoebe försöker göra en helt osjälvisk handling, då madame Lemarchand verkligen tycks tro att hon gör något fint och ser sig själv som en god människa. Vi andra märker dock att allt verkligen inte står rätt till.
Foto: Ola Kjelbye
