Jag såg Good Grief av en enda anledning och den stavas Dan Levy. Levy har producerat filmen och spelar själv huvudrollen som Marc, en lyckligt gift man som oväntat blir änkling när hans älskade Oliver dör i en bilolycka. Allt börjar strålande, med en traditionsenlig julträff där vi introduceras till Marc, Oliver och deras vänner. Oliver står som alltid i centrum, medan Marc är mer tillbakadragen och Dan Levy är så där charmigt generad och blyg som han är i Schitt’s Creek, vilket funkar utmärkt nästan hela tiden. De stickade tröjorna är också med, självklart.
När Oliver dör klarar Marc knappt att leva vidare. Saknaden efter Oliver blandas dock med en gnutta tvivel så det visar sig att hans man har en lägenhet i Paris som han inte berättat om. Ännu värre blir det när den visar sig innehålla en hemlig, väldigt ung pojkvän. Marc reser till Paris med sina vänner Thomas och Sophie för att starta om sitt liv och komma över Oliver genom att konfrontera hans hemligheter. Vi bjuds på en riktigt charmig berättelse om sorg, kärlek och att försöka börja om. Det är inte bara Marc som behöver det, utan även Sophie.
Nej, Good Grief är inte världens bästa film och faktum är att Dan Levy långa stunder spelar samma roll som han gjort tidigare, men det är ändå tillräckligt charmigt och trevligt för stunden. Miljön är dessutom riktigt härlig och kombinationen av det brittiska och det franska funkar riktigt bra. Budskapet om vikten av att leva vidare trots sorgen levereras på ett varmt och fint sätt. Vänskapen mellan Marc och hans två reskamrater skildras också både bra, roligt, känslosamt och befriande ärligt.
