Det var några månader sedan förra spelningen och John Mayer berättar att han har ägnat tiden åt att vara en vanlig person istället för en superstjärna och han känner sig osäker på om han kommer att hitta tillbaka till den där superstjärnan idag. Det är alltså den vanliga personen John Mayer som finns på scenen idag och även om han kanske säger så varje konsert, så finns det verkligen något vanligt och chosefritt över honom. Om det är speciellt för kvällen vet jag inte och det spelar faktiskt ingen roll. Det som spelar roll är att musikern John Mayer finns på scenen och vilken musiker han är, även med en tejpad högertumme.
För den som bara hört de mest populära och dansanta låtarna eller bara lyssnat på senaste albumet Sob Rock, var konserten kanske inte så lyckad. Det äldre paret bredvid oss gick till exempel när det var kanske fem låtar kvar och de var inte helt ensamma. Även jag saknade till exempel New Light, men trots att den spelats tidigare under turnén kändes det logiskt att den inte fanns med. Fokuset var Mayers röst och en till synes oändlig ström av gitarrer, vilket i sig var effektfullt. Det mest poppiga inslaget var nog Your body is a wonderland och i mellansnacket inför den konstaterade Mayer att han ett tag tyckte att den inte riktigt höll måttet, men nu hade bjudit in den i värmen igen. Alla rader i texten kunde han kanske inte riktigt stå för, men nästan.
Själv är jag rätt nöjd redan efter de inledande låtarna, då jag fått höra såväl Slow dancing in a burning room, Shot in the dark och Shouldn’t matter but it does. När det fylls på med min första Mayerfavorit Who says och In your atmosphere, som är den jag lyssnat på mest det senaste, kändes biljetten värd priset. Eller ja, inte egentligen kanske, för jisses vad dyrt det är att gå på konsert, speciellt då man räknar in resa och hotell, men det går å andra sidan inte att i pengar värdera den tid man som mamma får tillbringa med sin tonårsson.
Självklart består en turné som fått namnet Solo av endast en musiker, men att John Mayer skulle vara ensam på scenen hela konserten trodde jag nog ändå inte. Eller ja, helt ensam var han inte, då mannen som levererade hans gitarrer fick springa rätt mycket. Jag är sjukt imponerad av John Mayer som sångare och musiker, men kan ändå inte låta bli att tycka att formatet hade passat bättre på en liten klubb än på en stor arena. Trots det är jag glad att jag och sonen tog oss till Stockholm och fick dela den här konsertupplevelsen. Det var långt ifrån den röjigaste spelning jag varit på och så mycket dans blev det inte, men jag tyckte ändå om den avslappnade och avskalade föreställningen.