Visselblåsaren – en läkares kamp

Det gör ont att se Visselblåsaren – en läkares kamp och flera gånger måste jag stänga av för att hämta andan. Ibland är en dokumentär att föredra, men dramat som baseras på Rachel Clarkes bok Breathtaking är mer än en dokumentär. Sanningen finns där, med Boris Johnsons tal som visar hur lite han och andra ledare förstod, med sjukhuspersonalens kamp och de j-vla applåderna som var det enda de fick. Jag förstår varför vanliga människor ville hylla dem, men det faktum att sjukvården var söndersparad under pandemin och ännu mer söndersparad nu, får mig att vilja skrika. Våra politiker tar inte ansvar på någon nivå, SKR klarar inte av sitt arbetsgivaransvar och de som offras är de anställda och deras patienter.

Joanne Froggatt är fantastisk som läkaren Abbey Henderson, som hamnar mitt i det helvete som covidvården var. Hon och hennes kollegor kämpar mot de verklighetsfrånvända riktlinjer som finns och för sina patienters överlevnad. De kämpar för att patienter ska testas innan de skrivs ut och skickas tillbaka till sina vårdhem, men ingen lyssnar på dem. Senare ser de sina patienter dö och möts av människor som ifrågasätter att covid ens finns, medan politikerna försöker göra alla nöjda, men tycks prioritera ekonomi framför hälsa och definitivt ekonomi framför vårdpersonalens arbetssituation. Komplexiteten i situationen skildras väl. Hur ensamheten är så hemsk att vissa tog risker och sågs ändå. Det är djupt mänskligt, men fick inte sällan fruktansvärda konsekvenser. Tre vuxna som firade jul tillsammans kämpar några dagar senare för sina liv, en läkare försöker få sin mamma att lita mer på honom och stanna hemma i väntan på vaccinet, trots att hon läser en massa om att covid är ofarligt och vaccinet farligt. Det var en tid då ett virus påverkade oss alla.

Min pappa dog i covid, i maj 2020. På det boende han var på fanns smittade personer. De isolerades, men han smittades ändå. Som en läkare säger i serien var det troligen omöjligt att isolera dementa personer. Att se de döende patienterna kämpa för sitt liv medan de sakta kvävs till döds, kastar mig tillbaka i tiden. Vi fick lov att hälsa på, iklädda alla tänkbara skydd, men så var det inte för alla. Det här är en serie som kastar mig tillbaka till hans rum på sjukhuset, där han kämpade för att kunna andras. Den får mig att må riktigt, riktigt dåligt och värst av allt är kanske att pandemin verkar vara som bortglömd idag. Vi har inga beredskapslager, inga förbättringar för vårdpersonalen, inga satsningar över huvud taget. Istället har vi rikspolitiker som skyller på regionpolitiker och tvärtom. Mitt emellan står personal som jobbar häcken av sig för att rädda liv och nu får de inte ens några patetiska applåder. De får absolut ingenting. Ingenting. Skamligt är vad det är. Det vi hade här i Sverige, som personalen i serien inte har, är tydlig och sanningsenlig information från myndigheterna. Folkhälsomyndigheten med Tegnell i spetsen gjorde mer än vad jag kanske har insett, då de siffror de gav oss skapade en större medvetenhet hos befolkningen, som verkar ha saknats i Storbritannien. I alla fall om man får tro Rachel Clarke som skrivit boken.

Mest skrämmande av allt är ändå ljuden. Att höra patienter kippa efter luft, hur de gråter, hur anhöriga som befinner sig på distans gråter, hur personalen gråter och hur allt för få går att rädda. Nu visade det sig att strängare regler för isolering, eller utegångsförbud kanske inte räddade så många, men klart är att personalen i Sverige måste ha haft det minst lika tufft, om inte tuffare, än det kaos som skildras i den brittiska sjukvården. Jag förflyttas tillbaka till pandemin och jag vill aldrig tillbaka till isoleringen, oron, distansundervisningen, besöksförbudet på vårdinrättningar, väntan på vaccin och uppgivenheten när slutet aldrig tycktes komma. Originaltiteln är egentligen bättre, som så ofta, då Breathtaking beskriver situationen ytterst väl. En sevärd miniserie är det här helt klart, men känslosam och stundtals otroligt jobbig att se.

---