Det är söndag och jag deltar i utmaningen En smakebit på søndag, som kommer från den norska bokbloggaren Astrid Therese som driver bloggen Betraktninger. Under helgen med min mamma och syster har jag läst Kallt nog för snö av Jessica Au, en kort, men innehållsrik bok om en dotter och en mamma som gör en resa till Japan tillsammans. Ganska nära slutet funderar dottern över det här med språk och även om det inte är vad boken handlar om, fastnade jag för det här citatet.
Jag tänkte på mina studier i japanska, på hur mycket jag ännu kände mig som ett barn i förhållande till språket, på hur jag enbart kunde be om de enklaste saker. Ändå framhärdade jag, eftersom jag drömde om att en gång kunna uttrycka mer. Jag tänkte på de tillfällen då jag hade lyckats konversera i en sammanhängande kedja av meningar, som med kvinnan i bokhandeln, och hur bra det hade känts, elektriskt. Jag ville uppleva flera sådana ögonblick, få känna språket flyta genom mig, få lära känna någon och låta dem lära känna mig. Jag tänkte också på att min mammas modersmål var kantonesiska och att mitt var engelska, och att vi bara pratade med varandra på det ena språket och inte det andra.
ur Kallt nog för snö av Jessica Au
Boken är i princip utläst, men jag har bestämt mig för att läsa om delar av den. Det tunna formatet döljer ett komplext innehåll och en koncentrerat språk, som kräver en lika koncentrerad läsare. Någon sådan är jag tyvärr inte just nu.
Jag är från början finlandssvenska men helt tvåspråkig sedan barnsben även om min skolgång var i svenskspråkig skola. Min dotter och jag flyttade till Sverige när hon var blott tre år gammal. Jag gjorde vad jag kunde för att hon skulle få med sig finska språket, men misslyckades, hon ville vara som alla andra, hon vägrade svara när jag pratade finska med henne och i skolan fanns bara svenskspråkiga barn. Självklart har hon ångrat sig men det går inte att göra något åt nu längre. Hon hade hemspråksundervisning men då skulle hon lämna klassen för att gå dit och då blev ju hon utpekad så det ville hon inte vara med om. Kompisar betyder allt…Tack för smakbit
Nu vet jag inte hur gammal din dotter är, men det har helt klart blivit mer accepterat att vara flerspråkig nu. Ett tag, på 80-talet, trodde man till och med att det skulle vara skadligt för barns språkutveckling om de lärde sig flera språk som barn. Nu vet man bättre.
Hon är född 76 och började alltså skolan 83, så det var nog under just den perioden man inte visste vilket som var bäst för barnen
Blir nyfiken på denna, tack för smakbiten.
Jättefin bok om en lite komplicerad mor-dotter-relation.
Blev nyfiken på boken, men förstår då också att den ska läsas just när man har fokus. Det kräver något extra. Smakbiten om språk var intressant!
Själva grundhandlingen är enkel, men huvudpersonen (eller ja, författaren) gör små utvikningar likt den i citatet, som gör att det absolut inte går att skumläsa. Nyttigt!
Jag kan helt klart relatera till känslan när man lyckas göra sig förstådd på ett annat språk 🙂
Just att känna sig som ett barn, var det många som uttryckte när jag arbetade på språkintroduktion. Det går inte alls att förmedla allt man vill.
Ja, även en tunn bok kan vara innehållsrik och mättad av tänkvärdheter. Tack för smakbiten!
Så är det verkligen!