Den sjunde vännen av Sara Granér är ett roligt, brutalt och knäppt seriealbum. Jag tycker verkligen om Granérs ibland groteska stil och även om det är lite ojämnt är topparna rejält höga och lägsta nivån stabil. Inledningsvis får vi läsa om Kain och Abel, där berättaren vid ett tillfälle utbrister ”men för helvete Kain” för att sedan konstatera att avundsjukan kanske inte var så märklig. Abel var säkert helt perfekt ”omtyckt på arbetsplatsen, fick bra betyg utan särskilda ansträngningar, eller iaf inte så att det tärde på honom.” Granér blandar högt och lågt, realistiskt och vrickat, varken tid eller rum begränsar. Så hamnar också Kain i landet Nod, som säkert är ”pisslångt bort” där det hade varit bra om det fanns en anstalt. Mindre bra är att Kain kan få det tufft om och när han släpps fri. Vem ska ge honom referenser så att han kan skaffa ett jobb? Hans mamma? Han bygger en stad och klarar sig rätt bra, tror Granér.
Det är kul, men inte alltid enkelt att läsa serieromaner. Att en bild säger mer än tusen ord är en klyscha, men inte sällan är det sant. Granér kör vidare och funderar kring olika sorters rävar och olika sorters människor. Om Bråte och straff, eller kanske Bratwurst och straff. Korta enrutorsserier blandas med längre, som ”Fossilindustrin och jag” och ”Tarmarna”. Den senare följer varenda tarm hos människor och hos rävar och fåglar. Kopplingar mellan tarmar och psykofarmaka görs och det är rolig läsning, men ibland så intensivt och så knäppt att jag nästan blir andfådd och utmattad. Det går inte att låta bli att fundera över hur Granérs hjärna fungerar. Klart är att hon är en mästare på oväntade kopplingar, vilket hon till exempel visar i serien ”Sjukaste informationen”.
Den sjunde vännen är intressant läsning. Kanske inte Granérs bästa, men mycket troligt hennes mest associativa. Oväntade kopplingar presenteras i ett rasande tempo och det är därför det här är en bok som kräver både koncentration och omläsning.
Om boken
Den sjunde vännen av Sara Granér, Galago, (2022), 180 sidor