Under en mini-semester i våra gamla kvarter, såg jag och maken Den sista resan på Bio Capitol i Göteborg. Vi var nog inte riktigt beredda på det vi skulle få se och när jag sneglade på honom under filmen var det tydligt att vi grät hejdlöst båda två. För mig del började det redan efter någon minut, när Filips pappa, Lars Hammar, tackades av på sin arbetsplats inför pensionen. Jag gråter alltid vid avtackningar, så det i sig är inget konstigt alls. Eller ja, jag gråter av det mesta om jag ska vara ärlig, lättrörd som jag är. När mina elever står på scenen gråter jag lite extra, för som lärare går det inte att komma ifrån att elever är viktiga. Vissa mer än andra, men det är de ungdomar jag träffar varje dag som gör läraryrket till något speciellt. Lars Hammar var lärare på en gymnasieskola i Köping och det märks så tydligt att yrket var viktigt för honom. Ändå låter han hoppfull när han tackas av och tron på ett aktivt och härligt pensionärsliv är stark. När vi ser honom femton år senare är läget ett annat.
Någonstans har Lars gett upp och som 80-åring gör han inte mycket mer än sitter i en fåtölj. Att hans fru och son är oroliga för honom är alltså inte konstigt. Filip följer med honom till läkaren, som konstaterar att det inte är något fysiskt fel på Lars, men att han helt verkar ha tappat livsgnistan. Filip gör ett eget konstaterande, nämligen att det inte finns ens en gnutta ”fighting spirit” kvar och hans pappa har till och med slutat med sådant som han tidigare älskat. För att försöka få sin pappa ut ur depressionen får Filip en minst sagt galen idé. Han ska låta fadern återuppleva de resor som familjen gjort tillsammans till Beaulieu-sur-mer i södra Frankrike och de ska åka dit i en orange Renault 4, precis som de gjorde då. Han engagerar sin vän Fredrik i planerna och det är först nu jag förstår vilken stark vänskap dessa två herrar har. Att göra allt det här för en väns pappa är stort. Visst är det så att det blir en film av det hela, men jag blir ändå rörd av de relation Filip och Fredrik har. Det är också imponerande att inte bara tänka ”vi tar med Lars på en sista resa till Frankrike, trots att han knappt har kraft nog att lämna huset” utan faktiskt också göra det.
Nu hinner sällskapet inte längre än till Malmö innan resan verkar vara över. Lars ramlar på hotellrummet, när han går upp under natten och ligger sedan på golvet i flera timmar. Han tror själv att han brutit precis allt och är mer än redo att kasta in handduken. Filip är däremot inte redo att ge upp och frun Tiina är det inte heller. Hon finns vid Lars sida under rehabiliteringen och när Lars själv helst hade velat bli sittande, är det ändå någonting som gör att han börjar försöka. Visst har han en spricka i höften, men han kan och ska träna på att gå. Under tiden kör Filip och Fredrik ”Europas mest omkörda bil” till den franska gränsen. Försenade gör de sedan en resa genom Frankrike till Beaulieu-sur-mer. Vi får höra inspelningar gjorda av både Lars och Filip om forna familjeresor och nu använder Lars sin diktafon igen. När de ser havet, efter de där sista kurvorna, hoppas de nog båda att allt ska kunna bli lite mer som förr.
Den sista resan väckte så väldigt många tankar hos mig. Jag tänkte på min svärfar, som inte ens hann bli gammal, utan dog efter en kort och fruktansvärd kamp mot cancern. Jag tänkte på min pappa som fick alzheimers, en sjukdom som inte går att locka bort med en nostalgisk resa och hur sorgligt det är att inte ha fått någon chans att uppleva gamla minnen med honom. Mest av allt tänker jag kanske på min morfar som hann bli en bra bit över 90 innan han dog. De sista åren, efter att mormor dörr, tappade han nästan livsgnistan, men den fanns kvar riktigt länge. Covid var det som knäckte honom, inte sjukdomen i sig, utan ensamheten som pandemin innebar. Inga luncher i matsalen där han bodde, få möjligheter att ta sig ut och många, långa, ensamma timmar att slå ihjäl. Ändå höll han modet uppe väldigt länge. Något jag funderade mycket över är vad det är som gör att vissa håller länge, medan andra slutar med sådant de förut älskat att göra. Om min pappa hade fått leva, skulle saknaden efter jobbet gjort att han kanske blev som Lars. Sorgen över att inte vara behövd verkar vara svår att hantera för många. Samtidigt lyckas Filip få sin pappa att förstå att han betytt mycket för många och fortfarande gör det.
Som lärare gav Den sista resan också en extra dimension. Gamla elever har snurrat i mitt huvud sedan vi såg filmen. Vissa elever har stannat kvar i många år och ganska ofta undrar jag hur det gått för dem. Förra veckan hälsade jag på en elev som jag undervisade för många år sedan. När jag såg honom för något år sedan gick jag hem och grät, för det var så tydligt att han gått ner sig fullständigt. Nu såg han friskare ut och det gjorde mig väldigt glad. I sociala medier flimrar andra gamla elever förbi ibland. Lite extra lustigt är det att de ungar jag bokstavligen lyft ut ur klassrum, som nu är föräldrar själva. Vuxna sedan länge. Förhoppningsvis har jag gjort någon skillnad för någon före detta elev och det räcker långt. Många av dem, säkerligen de flesta, klarade sig sjävklart utmärkt utan mig, men några kanske har fått med sig något litet som gjort skillnad. Klart är i alla fall att många av dem gjort skillnad i mitt liv och gjort mig till en bättre människa. Det är en ynnest att få arbeta med unga människor och vara en del av deras liv under några år. Jag är helt säker på att Lars Hammar håller med mig. Jag hoppas också att det här inte blir den sista resan till Frankrike för Lars, utan att resan och filmen faktiskt gett honom ett skäl att fortsätta leva. Vi peppade varandra, maken och jag, att försöka fortsätta leva det liv vi vill även när vi blir gamla. Vi ska inte vänta tills dess såklart och första utmaningen är troligen att fortsätta leva fullt ut, även när barnen flyttat. Det ligger närmare i tiden än pensionen.
Ni har självklart redan förstått att jag tycker mycket om Den sista resan. Det jag vill göra klart är att det verkligen inte bara är en film att gråta till, utan skratten var också många. Ibland balanserar Filip och Fredrik på gränsen till att bli sentimentala, men jag tycker att de lyckas hålla sig på rätt sida. Kanske inte när bilen rullar över gränsen till Frankrike, men det funkar ändå. Empatin de båda visar varandra och filmens huvudperson är rörande och jag tycker nog att det här är en film som även de som ännu inte tillhör Filip och Fredriks fanclub ska se. De i min ålder tänker troligen mest på sina föräldrar, de som är äldre kan förhoppningsvis bli inspirerade och alla lärare kan få hjälp att minnas varför den en gång valt sitt yrke.
