Tjuvlyssnaren är en tunn liten bok av Maria Ernestam och den lämnar mig med många frågor. Det betyder inte att boken inte svarar på många av frågorna, för det gör den, men jag är inte riktigt färdig med boken när den är utläst. Jag vill helt enkelt veta mer, trots att Ernestam egentligen kanske berättar tillräckligt mycket. Huvudpersonen i boken Tjuvlyssnaren heter Karl-Gunnar Hammarkvist. Han är 64-år och alldeles ensam. Så har det inte alltid varit, får vi veta, men under många år har Karl-Gunnar levt ett liv som han egentligen inte trivs med. Jobbet som revisor är tråkigt och han tycker verkligen inte om sin arbetsgivare. Inte heller verkar han ha någon kontakt med sina arbetskamrater. När hans lägenhet ska renoveras och han erbjuds en lånelägenhet i ett hus som snart ska rivas, händer det i alla fall någonting nytt i hans liv. Karl-Gunnar äter middag på den lokala restaurangen och känner sig nästan som en del av ett socialt sammanhang.
Vägg i vägg bor en kvinna som tar emot patienter och en dag hör Karl-Gunnar ett samtal som väcker hans intresse. Karl-Gunnar känner sig lite ohederlig som tjuvlyssnar, men fascineras ändå av kvinnan som besöker hans tillfälliga granne. Han får en skymt av henne, får tag på ett namn och försöker få kontakt med henne igen. Nutid blandas med det förflutna och snart får vi veta mer om Karl-Gunnar och hans ensamhet. Ernestam skriver poetiskt och sparsmakat och som alltid är det riktigt bra. Det är fascinerande med författare som byter genre, men ändå alltid har kvar den känslomässiga kärnan. Maria Ernestam är en favorit sedan jag läste hennes debut Caipirinha med Döden och Tjuvlyssnaren påminner om den i hur den befinner sig någonstans mellan dröm och verklighet.
Om boken
Tjuvlyssnaren av Maria Ernestam, Louise Bäckelin förlag, (2024), 140 sidor
Jag ”tjuvlyssnade” på den här boken inläst av Magnus Roosmann. Lite annorlunda berättelse som smakade bra. Jag tycker inte att Ernestam nått upp till samma nivå som Caipirinha gjorde, men har inte läst alla hennes böcker.
Busters öron är nog min absoluta favorit, men senaste boken Orm och stege var också riktigt bra. Gillar dock allt jag läst av henne, inklusive de mer humoristiska böckerna.
Så fint att du uppmärksammar Tjuvlyssnaren och tycker att den har ett släktskap med Caipirinha med Döden, som förresten firar 20-årsjubileum i höst. Då är det 20 år sedan den antogs. Jag blir också så glad över att du tar upp detta med olika genrer och en känslomässig kärna som finns kvar i alla mina böcker. Jag både växlar och blandar genrer, inte för sakens skull utan för att historien kommer först och genre, en eller flera, sedan. Och jag blir glad när jag möter detsamma hos författarkollegor. Fixeringen vid att hålla sig till en enda, avgränsad genre som tydligt ska definieras kan ibland bli väl stel.
20?! Tiden! Håller med om att en bredd av genrer gör en författare intressant, men det kräver mycket av densamma.
På gymnasiet fick vi en gång rådet från en lärare i konsthistoria att inte avvisa konstriktningar som vi inte tyckte om. Själv hade han lyckats hitta favoriter till och med bland stilar som han egentligen ogillade. Jag har haft det där med mig vad gäller alla typer av genrer, inom litteratur, musik etc. Kan man vara öppen även för en genre man egentligen inte är ett stort fan av och ändå hitta något man uppskattar kan det ge mycket.
Så är det verkligen! Jag har breddat min läsning mycket sedan jag började blogga och upptäckt författare i nästan alla genrer som jag uppskattar. Till exempel är jag inget fan av ”splatterskräck” men älskar Mats Strandbergs Konferensen och Färjan. Historiska romaner är sällan min grej, men Maggie O’Farrells senaste böcker är fantastiska. För att ta två exempel.
Perfekta exempel båda två! Jag håller helt med dig vad gäller både Mats Strandberg och Maggie O’Farrell. De förenas av omsorgen om språket och historien, oavsett genre. Mysdeckare är också en genre som inte alltid är ”my cup of tea” men jag var väldigt förtjust i Städerskan av Nita Prose, samt Alexander McCall Smiths Damernas Detektivbyrå.
Håller med om Prose och Damernas detektivbyrå! Undviker annars mysdeckare.
Ja, samma här. Mys och deckare är två ”genrer” som liksom bara undantagsvis passar ihop. Önskar dig en fin (läs)helg!