Jag har aldrig varit på estrad i Alingsås och om jag hade varit det skulle jag troligen inte köpt biljett till Batra & Glans 30 år tillsammans. Att sitta på en obekväm sits vänd mot ett helt annat håll än scenen var kanske inte det bästa jag gjort. Trots nackont var dock upplevelsen hyfsad, för från scenen bjöds på en del roligheter.
Föreställningen inleds med att David Batra berättar om hur svårt det är att göra något jobb utan att han blir ombedd att ta med pappa. Lite småkul utan tvekan. Allt börjar dock på riktigt när Johan Glans gör storstilad entré till Bon Jovis It’s my life och kontrasten mellan de två komikerna på scenen kan inte visas tydligare. Jag gillar både Batra och Glans, men måste jag välja en av dem blir det nog ändå Johan Glans. I just den här föreställningen tycker jag ändå att de lyfter varandra och visar att de är roliga både enskilt och som par. De skämtar en del om att de är som ett gammalt gift par som drar samma historier och inte lyssnar på varandra. Båda drar självklart det skämtet, helt utan att lyssna på varandra.
Johan Glans skämtar om sin nya hjärtklaff i metall, som tickar och gör att han alltid fastnar i tullens metalldetektor. Riktigt roligt är det också när han berättar om hur han fyller i en hälsodeklaration för ett jobb, bara någon dag efter hjärtoperationen. Batra skämtar om sin fru, hövdingen, men mest igenkänning är det när han berättar om sin tonårsdotter och spelar upp ett samtal som är nästan exakt som ett jag haft med min yngste son. Vi fnissade rätt mycket åt det båda två.
Klassisk standup varvas med olika scener och även inspelat material. Vi får följa med till Aftonsoffan i ett rätt roligt nummer, medan scenen där Batra och Glans rotar i lådor och berättar gamla minnen, inte alls funkar. Att få se en inspelning från det tillfälle då de träffades för första gången är däremot fint och parodin på Love is Blind, som istället heter Comedy is Blind och handlar om hur de möts i kapslarna med ett guldglas i handen, är det jag skrattar mest åt. Kanske är det ännu roligare om man sett årets Love is blind Sverige.
Det är en ganska ojämn föreställning som Batra och Glans bjuder på. När det är roligt är det hysteriskt roligt, men tempot går ner i vissa delar och det skulle kunna handla om att de inte kört så många föreställningar. Som helhet är det ändå kul att hänga med vännerna och 90 minuter är ganska lagom.