Johanna Lundin samtalar med Kristina Ohlsson och Johan Rundberg om deras författarskap för barn och unga, med fokus på karaktärsbyggande. Samtalet startar där själva skrivandet börjar. Är det karaktärer, händelser eller något annat som de utgår ifrån? Kristina Ohlsson berättar att hennes serie för vuxna om August Strindberg började med en plats, men ofta kommer karaktären väldigt snabbt. Inte heller Johan Rundberg har en specifik mall, men i just Nattkorpen var det personen som kom först, medan senaste boken Totalvägra startade i en vilja att skriva en rolig bok för unga om alzheimers och där fanns också en plats han ville beskriva och sedan kom huvudpersonens mormor.
När karaktären finns startar en annan process och Rundberg tillhör inte de författare som strukturerar allt i förväg. Han har ett synopsis och ofta ett slut, men vägen till slutet går sällan den väg som hans synopsis säger. Ohlsson har inget synopsis alls, för även om hon tar ut någon slags färdväg så vill hon att processen ska vara fri, annars tröttnar hon. Förlaget vet egentligen ingenting om vad den kommande boken ska handla om och det betyder självklart att de litar på Ohlsson och att hon brukar leverera. För att det ska bli kul att skriva måste hon själv få bli förvånad. När hon försökte skriva utifrån ett synopsis blev det ingenting, utan det var tråkigt och dött. Om hon förstått det hade hon troligen debuterat tre år tidigare, säger hon.
Jag tycker alltid att det låter så knäppt när författare hävdar att karaktärer tar kontrollen, men för Ohlsson handlar skrivprocessen om att lära känna karaktären. De blir levande för henne. Även Rundberg säger att han formar karaktären under skrivprocessen och att det inte går att bestämma allt innan. När han skrev böckerna om Månvind och Hoff krävdes mer planering eftersom han från början tänkt sig en trilogi, medan en fristående bok ger större frihet att omforma under tiden. De fem första kapitlen sätter såväl stämning, karaktärer och därmed känns fortsättningen mer given. Då är det klart att karaktärerna kan överraska, men han känner dem och vet ungefär vad de borde ta sig för. Ohlsson tillägger att hon självklart inte ”råkar” skriva en jättevändning efter de inledande kapitlen, men känslorna för karaktärerna kan förändras. En bifigur kan till exempel vara så trevlig att hen får ta mer plats. Ibland är hon klar med boken, men inte med en karaktär och då lägger hon till saker i handlingen. Eftersom hon skriver ganska fritt, krävs också ganska mycket arbete efter första genomskrivningen. Ofta fokuserar hon på handlingen och ser till att karaktärerna blir levande senare.
Både Rundberg och Ohlsson har ofta vuxna med i sina böcker som inte är släkt med barnen som står i fokus, men som har stor betydelse för dem. Det är en svår relation att skriva om, säger Rundberg och det finns flera ”klichéfällor” att hamna i. Relationen måste bli trovärdig och egentligen är det ju rätt märkligt om barn blir vän med en okänd vuxen. Han hade kanske inte köpt rakt av om en av hans barn berättat om en sådan vän. Att låta en huvudperson ha en nära relation med mor- eller farföräldrar är mindre problematiskt och sådana skriver Ohlsson ofta om. Det kan ofta vara en ganska okomplicerad relation och det går dessutom att göra de äldre till en allvetande figur. Att bygga ett universum där flera generationer får plats är viktigt, säger Ohlsson.
Vänskap är ett viktigt tema i bådas böcker och Ohlsson tror att det handlar om att vänner är så otroligt viktiga i hennes liv. Hon låter sällan vännerna i hennes böcker ha konflikter med varandra, utan vill behålla just vänskapen som en trygg kärna. De kan ha konflikter med andra, men aldrig med varandra. De blir inte heller kära i varandra, utan är just vänner. Ofta är det väldigt olika barn som är vänner, vilket är lite extra roligt. Rundberg håller med om vikten av vänskapsrelationer och tycker att det är nästan viktigare än handlingen, men han skriver även om mindre lyckade och ojämlika vänskapsrelationer. De kan ta slut och du kan bli bortvald, vilket kanske är värre än att någon gör slut på en kärleksrelation. I Totalvägra finns till exempel en ojämn vänskap, där en person nästan tvingat sig på den andra. Ohlsson och Rundberg talar om hur de båda läste femböcker som barn och att det är relationer de minns bäst. Även om det ibland gnisslar mellan karaktärerna enas de alltid mot ett yttre hot.
Kärlek, vänskap och död är de teman som ofta är centrala i Rundbergs böcker och de är viktigare än miljön, även i de historiska romaner han ibland skriver om. Ohlsson säger att hon inte riktigt vågar skriva just historiska romaner, även om det finns sådana element i vissa av hennes böcker, just för att hon vill lägga fokus på karaktärerna och de mellanmänskliga relationerna. I Det magiska hjärtat är det sorg snarare än spänning som står i centrum, något som Ohlsson aldrig testat tidigare. Att skriva realistiskt om död och sorg för barn är ovanligt och svårt, säger Ohlsson. Jag skriver upp Det magiska hjärtat på min läslista, liksom Totalvägra. De låter båda som böcker som vill säga något nytt.