Det var många år sedan jag var på Litteralunds konferens om barn- och ungdomslitteratur senast och det känns härligt att vara tillbaka. Påfyllnad av kultur behövs alltid och det är extra trevligt när det är fokus på just litteratur för barn och unga. Årets konferens är den nittonde i ordningen och den invigs av Nicolas Lunabba. Det påminner mig om att jag ännu inte läst hans senaste bok Dagbok från 20- talet. Lunabba inleder med att tala om skillnaden mellan att avkoda och att bli en läsare, mellan att tvingas läsa i skolan och att läsa frivilligt. När han var tretton sadlade hans mamma om från sekreterare till översättare, men att bli författare var aldrig aktuellt. För Lunabba blev litteraturen en del av livet först senare. Han läste för att förstå samhället, men också sig själv. När Elijah flyttar in högläser han för honom och lite otippat var en av de böcker de båda uppskattade Knausgårds megaserie Min kamp.
Litteratur kan förändra livet även för barn som befinner sig långt från litteraturen, men skolan är inte anpassad efter dem. Läsningen är inte anpassad för dem. Inte heller blir de läsare med hjälp av en kulturkanon. Först när Elijah inte behövde vara rädd för att utsättas för våld, när han befann sig på en trygg plats, kunde han uppskatta litteraturen. Nicolas Lunabba är nu författare och har på sätt och vis uppfyllt sin mammas dröm.
Lunabba läser ut Blir du ledsen om jag dör? om hur Lagerlöfs berättelse om Nils Holgersson gav honom en annan bild av Sverige, långt från den grå betongen. Att skriva om Sverige som vackert och fantasieggande ligger långt borta, men det är också en sann bild som Lunabba hoppas att Elijah kan bli en del av. Även en sådan som Elijah kan ha något gemensamt med Nils Holgersson, med Mio min Mio och med sagorna. Egentligen finns väldigt många likheter mellan Nils och Elijah, två skånska pågar som inte sällan hamnar i trubbel. De behöver få mötas, för i mötet med andra lär du dig mer om dig själv. I texten låter Lunabba Elijah sätta sig på den där gåsen och flyga över Malmö, för Sverige är också hans. Här sätter Lunabba fingret på något viktigt om vikten av inkludering och för att skapa en sådan räcker en kulturkanon ingenstans.