Yukiko Duke samtalar med Oskar Kroon och Conny Palmkvist om att skriva böcker där känslor får ta plats. Båda har skrivit för mellanåldern och där uppstår vissa känslor för första gången. Det är då man inser att världen är en komplicerad plats. Alla känslor är så stora och det är så svårt att hantera dem. Kroon har jag läst flera böcker av, men Palmkvist har jag, pinsamt nog, kvar att upptäcka. Senaste boken heter Femtiofem meter under ytan och handlar om Bengt-Gustav som gör tidsresor för att förhindra att hemska saker ska hända. Ibland är han rädd att han skrämmer sina unga läsare för mycket, men samtidigt vill han skriva så att även barn som lever i svåra situationer ska kunna känna igen sig. Han vill skriva lagom sorgligt om saker som är oändligt sorgliga.
Kroons senaste Vitsippor och pissråttor är också känslosam och fantastiskt bra. Även Vänta på vind handlar om svåra saker, sådana som vuxna ställt till, men som barnen behöver hantera. Han berättar att han blivit utskälld av en lärare som menar att böckerna han skriver är för tunga. Ofta är det just de vuxna som tycker att svåra ämnen är för svåra eller tunga, för att skydda barnen, precis som diskuterades under seminarier om förbjudna böcker tidigare idag. Det gäller att lätta upp det mörka och tunga med humor, menar Kroon. Han citerar en annan författare som sa att han ville ge pessimismen ett glatt ansikte och det är ett motto han lever efter.
Vi kan inte skydda barnen för det hemska, påpekar Yukiko Duke och dessutom finns det många barn som lever i en hemsk verklighet. Även de behöver få känna sig mindre ensamma. I senaste boken skriver Palmkvist om en pojke som har en pappa som är alkoholiserad och när pojken tömmer sin pappas flaskor är det Conny själv som gör det. Böckerna han skriver har nästan alltid självbiografiska drag i sig. Han vänder sig till Kroon och konstaterar att det är en komplimang om någon säger att det är för mycket hemskheter i böckerna. Trots att Kroon och Palmkvist skriver väldigt olika böcker, konstaterar Duke att de båda har utanförskapet som en röd tråd genom sina författarskap. Kroon menar att alla, särskilt som barn, känt att det är svårt att passa in i de rätt trånga normer vi satt upp. Samtidigt kan det finnas en frihet, säger Kroon, då det kan vara en chans att faktiskt hitta sig själv. Utanförskapet har också tvingat fram ett författarskap, säger Palmkvist, som menar att han aldrig blivit författare utan sin barndom. Att skriva är ett sätt att försöka förstå sitt liv och sitt utanförskap.
Kroon har tagit en kanske onödigt lång väg till sitt författarskap. Han var journalist, sedan bagare och därefter slutade han låta bli att skriva. Att det blev just barnböcker handlade om att han hade många barn omkring sig och tyckte att de var mer spännande än vuxna. Att gömma sig bakom ett barns blick och ord var vägen han tog för att kunna skriva färdigt en berättelse. Även Palmkvist hämtar sina idéer från livet och nästa bok kommer att handla om att ha en syster som har autism, precis som hans son har. I boken råkar en fotbollskille trolla bort sin handikappade syster. Kroon ser inte sig själv som en berättare och har ingen berättelse från början. Istället han han en plats, en stämning eller en ton. Sedan kommer berättarrösten utifrån ett tema han vill skriva om. Vitsippor och pissråttor skulle handla om bröder, men skrivandet tog inte fart förrän Kroon befann sig på en soptipp och hittade en plats.