Jag hade en poesibok när jag var barn. En orange med omslag av plast. I den skrev andra små rim och en äldre släkting skrev ”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta.” Jag har inte hittat ursprunget, mer än att det är något som ofta broderats på bonader, men jag såg de sista scenerna av den norska serien Midsommarnatt var det just det uttrycket jag tänkte på. Hur svårt det är och hur viktigt. Serien har fått rätt dålig kritik, men jag tycker om den, även om jag håller med vissa kritiker som menar att den är för tillrättalagd. Det spelar ingen roll.
I Midsommarnatt bjuder Carina och Johannes in till midsommarfest i sitt hus vid havet. Carina (spelad av Pernilla August) vill fira en äkta svensk midsommar, men Johannes ( Dennis Storhøi) lägger mer fokus på det norska, traditionella bålet än något annat. Hon vill att de ska samla barn, vänner och släktingar för att berätta en hemlighet för dem. Han vill helst tiga om det och allt annat. Döttrarna Hanne och Helena kommer dit, liksom Petronella, som är Johannes dotter från ett tidigare äktenskap. Det är två månader kvar till Hannes bröllop och hennes fästman Darius är där med hela sin familj. När det visar sig att Carina även bjudit in sin väninna Elin och dessutom låtit henne ta med sin son Lysander, som också är Hannes ex-pojkvän, blir allt lite stelt. Den som tar och njuter av uppmärksamheten är dock Carinas bror Håkan som dyker upp med sin väldigt unga flickvän. Opassande ung om du frågar Johannes.
Vi får följa sällskapet under midsommarfirandet och även i tillbakablickar. Vi talar ibland om att fira en Norénjul och Norén verkar utan tvekan ha varit inblandad även vid denna högtid. Det blir mycket av allt, men skådespelarna är bra och karaktärerna lätta att engagera sig, så jag tycker att det funkar. Balansen mellan nutid och dåtid funkar och även om alla frågor inte riktigt får ett svar, knyts det mesta ihop på slutet. En del av mig skulle vilja få följa Carina, Johannes och de andra lite till, men jag är ändå glad över att skaparen Per-Olav Sørensen nöjer sig med fem avsnitt. Allt behöver varken lösas eller förklaras. I alla fall inte i under samma dag. Sørensen, som skrivit manus till såväl Hem till jul som Julstormen vet utan tvekan hur man skapar en serie fylld av känslor.