Dagen efter Eurovision

Det började fint med en (oväntad) hälsning från kronprinsessan som följdes av Björn Skifs som sjöng sin gamla hit Hooked on a feeling. Då fick jag torka en tår, för han var fantastisk med börjar bli gammal. Fler svenska hits följde när artisterna äntrade arenan. Sedan fick jag torka en tår till när Petra Mede hyllades av publiken. Klimakteriet gör mig lika känslosam som när jag är gravid, värre än vanligt alltså och då är jag ändå konstant blödig. Under själva låtarna var det okej, men sedan kom ABBA (typ) och bilder på dem då det begav sig och då fick jag torka en tår igen. Att Carola eller Perelli ens kan få mig att känna något sådant var oväntat, men Conchita Wurst satte igång något. Det blev en på många sätt annorlunda Eurovision, men också en riktigt proffsig produktion. Petra Mede och Malin Åkerman gjorde ett utmärkt jobb, mellanakterna var bra, Sarah Dawn Finer rolig och det som kunde kontrolleras flöt på bra.

Sedan blev det att torka en tår under röstningen, nästan varje gång som Nemo från Schweiz fick en tolva, för oj vad härligt glad hen blev. Nemo tävlade med The Code, en låt som handlar om att komma ut som icke-binär och texten är värd att uppmärksamma. Det här är nog det galna nummer jag gillar bäst. En riktigt skicklig sångare som ger allt och visar en otrolig bredd (och balans). Min absoluta favorit ikväll och jag hoppades på vinst. Nemo behövde 183 poäng från tittarna för att vinna och han fick 226. Det betyder att Schweiz vunnit tävlingen för första gången sedan 1988 då vinnaren hette Céline Dion.

För första gången på länge vann alltså en låt jag tycker riktigt mycket om. Så otroligt roligt! Lite extra roligt är det också att Benke Rydman koreograferat numret. Om jag fick torka några tårar när Nemo sjöng vinnarlåten? Vad tror ni? Koreografin var ett minne blott och allt handlade om glädje och energi. Jag har sett kommentarer om att EBU riggat tävlingen för att få en politiskt korrekt vinnare från ett politiskt korrekt och ofarligt land. Apropå att tävlingen inte skulle vara politisk har den blivit väldigt mycket så i år.

Min andra favorit Slimane är superpopulär i hemlandet Frankrike och jag tycker väldigt mycket om hans finstämda Mon Amour som utvecklas till en mustig powerballad. Det här är en grabb som kan sjunga, men det blir nog svårt för balladerna i år, även om det på ett sätt är de som sticker ut. Det blev en fjärdeplats och det kändes välförtjänt. Jag hade gärna sett Slimane på prispallen.

Kroatiens Baby Lasagna var storfavorit inför tävlingen och ja, det är en fartfylld låt som fastnar, men nej, jag gillar den inte alls. En märklig blandning av folkmusik och hårdrock, två saker jag har lite svårt för. När hårdrocken mest påminner om Alice Cooper är det lite extra kasst. Säkerligen kul att uppleva live, men jag imponeras inte. Juryn höll med mig, men tittarna älskade den och gav Kroatien tillräckligt många poäng för att gå upp i ledningen för en stund, men Rim Tim Tagi Dim slutade tvåa. Skönt, tycker jag.

Israels deltagande har diskuterats, det går inte att komma ifrån. Låten Hurricane är en snygg och pampig ballad, framförd av en skicklig sångerska, men numret är ganska intetsägande, även om dansarna är duktiga. Jurygrupperna gav den ganska få poäng och efter deras röstning låg Israel tolva. När tittarna gav dem 322 poäng gick de upp i ledning och låg 10 poäng före Schweiz. När sedan Ukraina fick 307 poäng bidrag blev det på riktigt tydligt hur politisk denna opolitiska tävling är. Nu gillar jag Ukrainas låt ganska mycket och numret som framfördes av två imponerande sångerskor var pampigt, men det här handlade inte bara om musik. Till slut blev Ukraina trea och Israel femma.

Marcus och Martinus var kvällens första bidrag och även om jag inte gillar låten speciellt mycket måste jag säga att jag imponeras av deras säkerhet. Att få 49 poäng av tittarna var dock inte så imponerande. De norska tvillingarna slutade nia och det får väl ändå ses som klart godkänt.

Italien var en stor förhandsfavorit och Angelina Mango är mycket, men som Tina Mehrafzoon påpekade är hon absolut inte tråkig. Kanske var det lite för många galna nummer för att Italiens bidrag skulle komma till sin rätt. Det var många som inspireras av Finlands bidrag från förra året genom att ta ut svängarna på olika sätt. Jurygrupperna gillade låten mer än tittarna och fröken Mango slutade sjua, vilket ändå är rätt bra.

Irlands bidrag var också riktigt märkligt. Barbie Thug ser ut som en kvinnlig Marilyn Manson med djävulshorn och bjuder på olika röster. Den mer softa delen av låten Doomsday Blue är snygg, men i övrigt blir det lite för hysteriskt för min smak. Det verkar jag vara ganska ensam om att tycka och det blev en hedrande sjätteplats för Irlands Barbie.

Armeniens låt Jako framförs av Ladaniva vars sångerska är riktigt charmig. Som alltid är det lite speciellt att lyssna på låtar där texten är helt obegriplig, men melodin är utan tvekan medryckande. En åttondeplats måste de vara riktigt nöjda med.

Luxemburg bidrag tyckte jag oväntat mycket om. Främst versen, men trots en lite tråkig refräng tyckte jag att helheten kändes rätt trevlig och jag tycker verkligen om sångerskan Talis röst. Kul att Luxemburg är tillbaka, tycker jag, även om en trettondeplats kanske inte är jätteimponerande.

En annan låt jag absolut älskar är Spaniens bidrag framfört av Nebulossa. En blandning av synthpop och klassisk schlager och publiken är på. Extra plus för underbara dansare i detta nummer mer extra allt. Varken jury eller tittare höll med mig tyvärr och låten Zorra slutade på plats 22.

Tyskland har kommit sist två år i rad och trots att Isaak är ljuvligt energisk är låten lite för tjatig och saknar dynamik. Han slutade ändå tolva och jumboplatsen lämnades till Norge Gåte som tävlade med låten Ulveham kom sist med endast 16 poäng. En rätt mäktig låt, men mest jättekonstig. Långa tre minuter helt klart och det var det inte bara jag som tyckte.

Stackars Olly Alexander från Storbritannien fick noll poäng från tittarna, vilket var väl hårt. Totalt blev det 46 poäng och en artondeplats. Olly Alexander har jag bara koll på som skådespelare och helt ärligt var han en av tävlingens svagaste sångare. Charm har han ändå och låten kan säkert bli en hit när livesången byts mot en mer välproducerad sådan. Refrängen sätter sig och låten doftar Pet Shop Boys.

Finland körde extra allt Eurodiscostyle och det är roligare än Günther, men i samma härad och tankarna går också till en lite spejsad version av E-type. Lite kul är det allt och allt annat än lagom. Jag trodde nog att Finlands bidrag skulle gå hem i stugorna, men de hamnade på plats 19.

Österrike gick ut sist i tävlingen och det är inte lätt att få publiken att hålla ut. Just halvkass techno är kanske inte heller det roligaste att behöva genomleva. Käckt och fartfyllt, men också en av tävlingens absolut sämsta bidrag. We will rave med Kaleen kom näst sist.

Bild: Coreen Cumming/EBU