På västfronten intet nytt

Varje år läser jag om några klassiker i samband med att mina elever gör kursens andra klassikerläsning, som är mer fritt än det första, som de senaste åren har handlar om Selma Lagerlöf. Mest handlar det om att jag alltid gör läshandledningar med frågor som stöttar under läsningen och om en elev väljer en bok som saknar handledning så läser jag den och gör en sådan. I år läste jag därför om På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque från 1928. Det är en bok som fått ett uppsving efter filmatiseringen från 2022. En filmatisering som jag inte lyckades se mer än en knapp halvtimme av, då den är så otroligt hemsk. Krig är fruktansvärt och genom skildringen av det sanna eländet, långt ifrån Hollywood, blir det påtagligt.

På västfronten intet nytt handlar om en grupp vänner som tar värvning i första världskriget. De ser verkligen fram emot att få strida för sitt land och på vägen dit jublar de över att vara nära Paris. Paul Bäumer är den som berättar och han får, tillsammans med sina klasskamrater, symbolisera det hopp och den framtidstro som fanns i inledningen av kriget. Det skulle ta några veckor och sedan skulle det stora kriget också bli det sista. ”The war that will end all wars”, som H. G. Wells kallade det. Tänk så fel de hade och tänk så snabbt de stridande soldaterna insåg att de kommit till helvetet.

För den historieintresserade är På västfronten intet nytt en perfekt klassiker att läsa. Huvudpersonerna är unga, språket håller förvånansvärt bra och krigets fasor beskrivs utan förmildrande metaforer. Jag är glad att jag läste om den och funderar över om jag under nästa år kanske ska låta eleverna läsa skönlitterära böcker om krig (och för den delen andra historiska händelser) för att levandegöra sådant som hände för länge sedan.

---