Jag sjunger och bergen dansar

Det är svårt att beskriva Jag sjunger och bergen dansar av Irene Solà, men det är lätt konstaterat att den inte liknar någon annan bok jag läst. Närmast kommer kanske Gösta Berlings saga och likheten är främst hur naturen får ta plats som berättare. Vi tas med till en liten by i Pyrenéerna där en man dödas av blixten. Han lämnar efter sig en fru och två barn. Berättelsen är på inget sätt rak, utan varje kapitel är på samma gång en egen berättelse och en pusselbit av helheten. Vissa karaktärer återkommer, andra inte och jag ska helt ärligt säga att jag ibland har svårt att hänga med. Det är först när jag släpper tanken på att göra det som läsningen börjar flyta. Då kan jag njuta av det fantastiska språket, de fina naturbeskrivningarna och den känsla som texten väcker. Jag läser avsnitten som noveller och registrerar beröringspunkterna jag hittar.

Idag diskuterar vi Jag sjunger och bergen dansar på Kulturkollo. Där fördjupas tankarna kring den något, men det är som sagt en bok som är svårt att beskriva. Jag tycker om den, men kan inte säga att jag förstår den, men kanske är det ingenting som ska förstås, utan bara upplevas. Det här är ingen bok att läsa med ett halvt öga, utan en bok som kräver sin läsare. Klart är att Irene Solà slagit igenom rejält med sin andra roman och den har översatts till 25 språk. Lite tydligt är det att hon skapat något unikt.