Jag har verkligen tyckt om Moa Herngrens alla böcker och förväntningarna på Syskonfejden var därför höga. Herngren kör samma koncept som i sina två senaste böcker och låter flera berättare ge sin version av samma situation. Det som då blir tydligt är hur olika vi kan tolka samma händelser och hur lite vi egentligen vet om varandra och hur svårt det är att förstå andras agerande. I Syskonfejden är det tre vuxna syskon som berättar om vad som händer efter att deras fars död. När vi träffar dem första gången ska de ses för att fira sin mammas födelsedag. Först ut är Andrea, den ordentliga systern. Hon som håller på traditionerna och som är den som fixat mest inför mammans kalas. Hon har en imponerande karriär, ett fint hem och en lika fin familj. Allt är perfekt, i alla fall på ytan. Egentligen är det kris på jobbet och hon riskerar att förlora sitt företag om hon inte lyckas övertala sin man att belåna huset. Det skulle hon aldrig berätta för sina syskon och inte heller skulle hon be om hjälp med varken mammans firande eller något annat. Hon vet ändå att de aldrig skulle hjälpa henne.
Systern Ulrika är familjens svarta hår. Efter att hon separerat med en man och förlorat sin lägenhet, flyttar hon runt bland andrahandsbostäder tillsammans med sin tonårsson. Hon arbetar inom hemtjänsten, men trots att jobbet är hårt genererar det aldrig en lön som går att leva på. Hennes mamma hjälper henne en del och någonstans inser hon att det kanske känns orättvist för hennes syskon, men sanningen är att Ulrikas liv är så väldigt eländigt att hon behöver hjälp. Dessutom har hon och hennes mamma alltid stått varandra extra nära, medan Andrea alltid varit pappas flicka. Sist ut är lillebror Rasmus. Han som blev till när föräldrarna försökte lappa ihop sitt äktenskap och som är mycket yngre än sina systrar. När de hamnar i konflikt befinner hans sig mitt emellan och han vet aldrig hur han ska agera. Mest vill han bara att alla ska vara vänner, men hur det ska gå till har han ingen aning om.
Bit för bit lägger Moa Herngren ett pussel om de tre syskonen och deras familjer. Hon visar deras bra och mindre smickrande sidor, deras konflikter och en och annan fin stund. Vi förflyttas tillbaka i tiden till deras barndom och får hela tiden ledtrådar som snart får oss att förstå varför deras relationer ser ut som de gör. Tempot är högt, karaktärerna underhållande att följa och jag har rätt kul under läsningens gång. Kanske börjar jag bli lite trött på böcker med flera berättare som alla är opålitliga, men jag gillar ändå Syskonfejden. Däremot önskar jag att den så kallade perspektivsviten stannar vid en trilogi och att Moa Herngren testar ett annat sätt att berätta i nästa bok. När Svärmodern kom kändes det nytt och fräscht, men nu känns det istället lite gjort.
Om boken
Syskonfejden av Moa Herngren, Norstedts förlag, (2024), 318 sidor