Alla timmar jag slösat bort på kärleksgnabb

För många år sedan följde jag Bachelor och Bachelorette från USA och även om jag rent objektivt kunde se att det var rätt vidriga programidéer, fastnade jag i deltagarnas jakt på kärlek. När serien utvecklades till en smärre orgie där konflikter mellan deltagarna fick ta allt större utrymme, slutade jag att titta. Sedan dess har det gått inflation i serier som handlar om förhållanden på olika sätt. Trots att jag ser långt ifrån alla, inser jag att timmarna jag slösat på reality-tv med fokus på kärlek. De jag prioriterar är de som handlar om ny kärlek som förhoppningsvis kan växa och bli något mer.

Så vad är det egentligen som lockar mig med den här typen av serier? Jag tror att det främst är hoppet om att deltagarna ska hitta sitt livs kärlek. Det finns alltid favoriter och jag hoppas alltid att de ska klara sig bra. Långt ifrån alltid blir resultatet lyckat, vilket också kan vara intressant och ibland smärtsamt att följa. I Gift vid första ögonkastet spelar experterna stor roll även om de i den svenska versionen håller de sig ganska mycket i bakgrunden. I Sverige tvingas paren inte heller umgås så mycket med varandra, vilket skapar färre konflikter, men också en avsaknad av dynamik. Jag har sett flera säsonger av MAFS Australia och även om det spårar ur ibland, gillar jag de frispråkiga och samtidigt sympatiska experterna. Vissa deltagare är dock mer än lovligt galna. Ännu värre var det i den säsong av MAFS UK som jag såg och jag har inte vågat återvända.

Igår fick vi veta hur det gått i årets svenska version av Gift vid första ögonkastet, där två par valde att gå vidare efter sista programmet som spelades in under förra sommaren. Det var premiärsäsongen för mig och jag tycker kanske att den svenska versionen var lite urvattnad med deltagare som i många fall var rätt ofärdiga som individer och därmed rätt kassa i ett förhållande. Avslutningen blev verkligen ingen positiv historia, om man inte räknar vänskapen som vuxit fram främst mellan tjejerna men även till viss del mellan killarna. Att kärleken endast finns kvar mellan två av deltagarna måste ses som en besvikelse och samtidigt är det kul att det är just Rosanna och Christoffer som fortfarande är tillsammans, då de verkligen inte hade en enkel start. Jag tycker att det par som förhållandevis just gjort slut verkar ganska osäkra både i sig själva och varandra. Att ett före detta par verkar ha kraschat så fullständigt att en av dem inte ens är med på återträffen säger också en del om bristerna i matchningen. Som Anastasia påpekar var nog den bästa matchningen den mellan tjejerna. De känns också, helt ärligt, lite mer färdiga som personer än de män de parades ihop med. Undantaget Christoffer som verkligen överraskade positivt. Att män inte skolats lika mycket in i att hantera känslor, som Torsten lyfter, är ett viktigt perspektiv som verkligen blivit stort i årets GVFÖ. Kanske på bekostnad av tjejerna, som Anastasia också säger. Att behöva se Emmy bryta ihop i sista avsnittet var rätt smärtsamt och att hon hade lika svårt som jag som tittare att förstå vad som egentligen hänt säger en del om hennes nu före detta man. Något den svenska upplagan gör bättre än någon annan är dock att sätta musik till avsnitten. Full pott till den som ansvarar för det. Jag gillar också de svenska experterna, kanske främst Kalle och Maria som kombinerar brutal ärlighet med en fin mjukhet.

Love is Blind är både knäppare och trevligare än MAFS. Säsongerna i USA har ändå skapat några lyckliga äktenskap om än ännu fler spruckna och den svenska versionen var precis lagom knäpp. Konceptet att prata först och träffas sedan funkar oväntat bra och även här har gruppen betydelse. Kanske ännu mer då programledarna verkligen inte är några experter som vägleder deltagarna, mer än med ärliga avslöjanden gällande sitt eget förhållande. Det här är en serie som gått lite upp och ner i USA, främst för att vissa deltagare visat sig vara helt skogstokiga. Jag gillade som sagt den första säsongen av Love is Blind Sverige även om även den innehåll en del märkliga typer. Däremot har jag inte sett de versioner som spelats in i länder som Brasilien och Japan. Det finns en gräns för hur många timmar jag kan slösa bort på mer eller mindre misslyckade relationer. Jag förbannar mig själv många gånger och tänker att jag ska sluta titta, men likt förbannat sitter jag där och torkar tårarna när deltagarna förklarar sin kärlek till varandra eller när de bryter sitt förhållande och ger upp om kärleken. Störst av allt är trots allt kärleken och att se den segra är något speciellt.