Världens litteratur: Att leva

Att leva av Yu Hua gavs ut första gången 1992 och räknas till ett av de största, moderna kinesiska romanerna. Boken har också blivit film 1994 av regissören Yimou Zhang. Jag såg filmen innan jag läste boken och de är båda bra. När jag tänker på Kina under kommunismen tänker jag alltid på Yu Huas beskrivning av det kollektiva som först var rätt fantastiskt, men snart förändrades till ett liv där mat och frihet saknades. Berättelsen börjar i slutet när den gamla mannen Fugui delar med sig av vad som hänt i sitt liv.

Historien tar oss med från det att Fugui är ung och nygift. Via barnen, dottern  Fengxia, som är vacker och duktig, men både döv och stum och sonen Youqing, som är bra på att springa och älskar sina får och så slutligen barnbarnet Kugen. En familjeskildring och en historisk skildring att drabbas av helt klart och en bok jag varmt rekommenderar.

Att leva är en grym berättelse om en familj där sorgen inte vet några gränser. Fugui spelar som ung bort familjens förmögenhet, men i det Kina som skapas är det kanske bättre att inte äga något. Han är inledningsvis elak och våldsam mot frun Jiazhen, men blir som fattig en bättre man. Paret får två barn, en dotter och en son och bor i ett litet hus på mark de förr ägde, men nu arrenderar. En period tvingar Jiazhens far henne att flytta hem, då han anser att hennes nya, fattiga liv är under dotterns värdighet.

I det nya Kina går allt emot familjen, förutom under en kort period då folkkommunen står för maten. Det kommer jag ihåg från filmen och då skymtar faktiskt lyckan. När byns alla djur är slaktade är det dock svält som väntar. Det är absurt att förstöra allas grytor, för att de ska äga tillsammans och dela lika, men sedan lämna dem åt sitt öde, utan grytor och stekpannor, då maten tar slut. Bilden av livet i Kina från 40-talet och framåt är verkligen ingen ljus sådan.

---