Jag har läst och tyckt om Emily Henrys alla böcker, mest debuten Beach read (Strandläsning) och förra boken Happy Place ( Min lyckliga plats). När jag började läsa senaste boken Funny story (En lustig historia) var förväntningarna alltså höga och jag förväntade mig riktigt bra feelgood med viss svärta. Det jag inte förväntade mig var att jag skulle bli helt uppslukad, skratta högt och lyckas gråta flera gånger innan slutet av boken då tårarna rann rejält. Visst har Emily Henry väckt mina känslor tidigare, men det här hade jag inte räknat med.
Boken börjar med att huvudpersonen Daphne blir lämnad av sin fästman Peter bara några veckor innan de ska gifta sig. Han har insett att den stora kärleken i hans liv är hans bästa vän Petra. Hon som han menat varit som en syster, eller i alla fall en kusin och omöjlig att bli kär i, har nu förklarat honom sin kärlek och den vill Peter tydligen ha. Eftersom det är Peter som drar in pengarna och dessutom äger deras gemensamma hus blir Daphne inte bara singel, utan också hemlös. Dessutom bor hon i en stad som inte är hennes och där alla hon känner är kopplade till Peter. Visserligen har hon ett drömjobb som barnbibliotekarie, men planen är ändå att flytta så snart det bara går.
Det slumpar sig så att Daphne flyttar in hos Petras förra sambo Miles. Han har ju också blivit ensam och erbjuder Daphne att hyra ett rum som mer liknar en klädkammare. De har ingenting gemensamt, mer än ett hat mot de två personer som krossat dem. När Peter ringer och berättar att han och Petra ska gifta sig och att bröllopet är om bara några månader råkar de hävda att de är ett par. Oklart varför, men planen är i alla fall att gå på bröllopet tillsammans. Främst för att visa att de gått vidare och inte alls saknar sina gamla partners.
Jag fattar att det här låter som vilken feelgoodroman som helst, men Funny story är riktigt, riktigt bra. Mest beror det på att jag verkligen tycker om Daphne och hur Henry beskriver hennes kärlek till böcker och de barn som kommer till hennes sagostunder, de unga som hon lockar till läsning och allt annat som finns på biblioteket. Jag tycker också om att vänskap får ta en stor plats i boken, när Daphne börjar umgås med flera av sina arbetskamrater och faktiskt skapar sig ett liv utan Peter. När Miles börjar visa henne fina platser i Waning Bay. Hon ska i alla fall stanna tills det stora eventet hon planerar på biblioteket är över och under tiden kan hon lika gärna försöka ha roligt.
Nej, Funny story är verkligen inte oförutsägbar, men den följer inte heller helt mallen för hur en kärlekshistoria ska skrivas. Jag tycker så väldigt mycket om att hänga med Daphne i hennes värld och blir ledsen när boken är slut. Emily Henry knyter ihop det snyggt och bjuder på fin och hoppfull läsning. Med den här boken når hon Mhairi McFarlanes nivå och det är kanske det bästa betyget man kan få.
Om boken
Funny story, Emily Henry, Penguin Random House, (2024)
Boken finns också på svenska med titeln En lustig historia. Utgiven av Lavender Lit och översatt av Carina Jansson.