När min pappa var som sjukast i Alzheimers var han säker på att året var 1994. Han hade sitt livs uppdrag som platschef för renoveringen av Nya Ullevi inför VM i friidrott 1995 och var fortfarande stolt över att han faktiskt klarade det. Under den här tiden bodde jag på Folkungagatan, ett stenkast från hans arbetsplats och jag gick ofta förbi där. Jag minns extra mycket när Estonia sjönk och vi pratade om katastrofer, liksom jag minns hur förbannad pappa var över att Ingvar Carlsson återigen blivit statsminister. Om pappa fått leva hade han säkert velat leva i en värld där allt annat också var som i mitten av 1990-talet, där han sluppit att konfronteras med det faktum att alla andra levde i en annan tid. I framtiden. Om han bott i det fiktiva Bulgarien hade han kanske kunnat tillbringa tid i en av Gaustines kliniker.
Den första delen i Time Shelter av Georgi Gospodinov är något av det bästa jag läst. Vi får följa hur Gaustine, en mystisk man som är rädd för att 1 september 1939 ska infalla, bygger upp rum och senare hela kliniker dit människor med minnesproblem kan besöka eller bo i. Där får de läsa gamla tidningar som vore de nya och uppleva en tid de fortfarande minns som vore den idag. Berättaren låter oss möta Gaustine genom sina ögon och berättarstilen liknar romaner som Världarnas krig av H. G. Welles, där berättaren tydligt försöker övertyga läsaren om sanningen i det som skrivs med argumentet att han själv sett det. Fantasi och verklighet blandas, men mest av allt känns allt som berättat helt logiskt ju längre jag läser.
I de kommande delarna spårar det ur lite, då inte bara patienter hittar kliniker, utan andra ”vanliga” människor som försöker fly världen som den ser ut nu. Ingen väljer 40-talet, men 60-talet är synnerligen populärt. Det börjar gå så långt att länderna inom EU funderar på att ställa om tiden och leva i det förflutna. På så sätt kan de fly den hemska framtid vi nu verkar gå till mötes. Totalt ologiskt, men i berättelsen helt logiskt och till och med genomtänkt. Efter en svacka i mitten tar berättelsen fart igen och vi får veta hur det nygamla Europa växer fram. Gospodiniov är vass och visar med sin framtidsskildring att varje land har sin storhetstid, men att allt för den delen inte behöver ha varit bättre förr. Det är intressant, men också väldigt roligt på sina ställen att läsa om nostalgin som verkar drabba alla.
Time Shelter tilldelades Internationella Bookerpriset 2023 och sedan dess har jag tänkt läsa den. I sommar blev det av och det är jag väldigt glad över. Även om det inte är en klockren läsupplevelse rätt igenom är det en väldigt bra bok, som inte liknar någon annan. Jag har funderat mycket över vilken tid jag hade valt och kommit fram till att jag troligen gjort min pappa sällskap på 90-talet. Inte för att jag vill vara den jag var då eller leva det liv jag levde då, men för att åren precis efter gymnasiet är speciella. Hela framtiden finns där och känslan av att allt är möjligt är stark. Tänk om det gick att hitta tillbaka till den.
Om boken
Time Shelter av Georgi Gospodinov, Weidenfeld & Nicolson, (2023).
Boken gavs ut i Bulgarien 2020 och översattes till engelska av Angela Rodel. Den kom på svenska med titeln Tidstillflykt, utgiven av Ersatz förlag, översatt av Håkan Liljemärker.
Den boken verkar fascinerande! Jag såg en film för ett antal år sedan som utspelade sig 1989, när Berlinmuren föll. En kvinna är mycket lojal medlem av Partiet och är någon form av kvartersombud. Så börjar demonstrationerna mot regeringen. Hon är ute och får se ett av demonstrationstågen. Till hennes förskräckelse går hennes egen son med i demonstrationen. Chocken gör att hon får en svår hjärtinfarkt. Medan hon ligger i koma på sjukhuset faller muren och DDR läggs ner och ansluts till Förbundsrepubliken Tyskland. Men så vaknar mamman upp. Läkarna säger till sonen och dennes flickvän att mamman inte får utsättas för några kraftiga sinnesrörelser, för det skulle kunna döda henne. Vad kan väl skapa en större sinnesrörelse än om hon får veta att hennes älskade DDR inte finns längre? Mamman får komma hem och sonen och flickvännen gör allt för att hålla sanningen borta från henne. Hon vill ha en TV, men då finns ju risken att hon får veta vad som har hänt. Då skapar de falska nyhetssändningar. Sedan börjar de spela upp gamla nyhetssändningar. De funderar på om det finns risk att mamman kommer att lägga märke till att det är nyheter från förr, men sonen konstaterar att i DDR såg alla nyhetssändningar alltid likadana ut. Det är ingen komedi, men den är ändå riktigt underhållande.
Good bye, Lenin, eller? Den är väldigt bra!
Tidstillflykt av Georgi Gospodinov är intressant bok, lyssnade på honom när han var i Göteborg och UKON intervjuade.
Funderat på när min far blev dålig, träffades sällan för han bodde i Finland, i slutet kände han inte igen oss barn. Han skrattade när jag sa att hans barn är sextio år. Han hade humorn kvar, men svårt att avgöra hur mycket han förstod.
Jobbigt att inte bli igenkänd! Pappa kände igen oss, men tappade väldigt många andra förmågor. Sista samtale jag hade med honom var ett videosamtal, eftersom det var våren 2020 och besöksförbud, då tog han fram ett nytt bankkort och undrade om jag visste vad det var för något.
När min far började prata så glömde han de första orden, kom aldrig längre än en halv mening. Men han skrattade till skämt, men svårt att veta vad han förstod. Det finns många olika varianter av alzheimer.
Min bror och halvbror har testat sig, inte i riskzon.
Jag har bestämt att ärva min mor som dog förra året 90 år gammal med väldigt gott minne. Hon läste böcker i sista levnadsveckor.