Borde vara tacksam

Borde vara tacksam är Sonia Hussains debut och i fokus står relationen mellan en far och hans dotter. Nadira bor i London och hinner sällan med sin pappa. Dels bor han långt bort i Kiruna, men avståndet är inte bara geografiskt. Nadira känner att han ställer krav på henne som hon inte kan leva upp till. Till exempel vill han väldigt gärna ha barnbarn och några sådana finns inte i hennes framtidsplaner just nu. Ännu värre blir det när hon och sambon gör slut och livet blir mer eller mindre kaos. Nadira har ingenstans att bo, hon tvivlar på om hon verkligen vill ha kvar sitt jobb och allt känns väldigt osäkert.

I Kiruna bor Mizan. Han är ensam och sörjer fortfarande sin fru, trots att hon dog när Nadira var liten. Nu har han just blivit pensionär, en påtvingad förtidspension och dagarna går långsamt. Vi förstår att han är deprimerad och det har Nadira också förstått. Mirzan tycker dock inte att hon är en tillräckligt bra dotter bara genom att boka läkarbesök. Hon borde varit med honom där och hjälpt honom med medicinen han fått och helst med hela livet. Nu går han ändå till den samtalsgrupp som han lovat Nadira att besöka och inom sig intalar han sig själv att han inte behöver vara där. Han är inte tokig, utan går bara dit för att hans dotter tvingat honom.

Vi följer Nadira och Mirzan var för sig under en stor del av boken, men när de väl sammanstrålar för att fira jul tillsammans blir det tydligt att avståndet inte minskar mellan dem för att de befinner sig på samma plats. Jag tycker om hur Sonia Hussain skildrar deras oförmåga att kommunicera och hur hon låter läsaren förstå mer än de gör. Det är två fina personporträtt vi bjuds på och jag tycker kanske lite extra mycket om att läsa om Mirzan. Ingegerd från samtalsgruppen är också en trevlig bekantskap och beskrivningen av den ensamhet som många, inte bara äldre, känner berör mig mycket. Jag är glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa Borde vara tacksam och rekommenderar den varmt.

---