Rent hus

Det händer väldigt sällan att jag läser en roman från Sydamerika och det är ännu mer sällan som en sådan får ett sådant genomslag som Rent hus av Alia Trabucco Zerán från Chile. Boken är bland annat nominerad till Årets bok och kravet för en nominering är att boken ska tilltala en bred publik, något som Rent hus verkar göra. Till viss del påminner den om Vaggvisa av Leïla Slimani, främst för att barn far illa och för att vi redan från början vet att allt kommer att gå åt helvete. En flicka är död och ett hembiträde sitter fängslad.

I Rent hus får vi följa Estela som arbetar som hembiträde hos en familj bestående av ett föräldrapar och en dotter. Hon har varit hos dem sedan dottern föddes, men att säga att hon är en del av familjen vore felaktigt. Estela bor i huset och hennes arbetsgivare skulle inte klara sig utan henne, men de ser henne verkligen inte som en familjemedlem. Faktum är att de knappt ser henne alls och när de gör det är det inte en medmänniska de ser. Däremot ser Estela dem. Hon iakttar allt de gör och vet mer om dem än de tror. Det finns inget hotfullt i henne, inte alls, men hon anar att någonting inte står rätt till i familjen.

Det finns något febrigt i Rent hus som gör att läsningen blir speciell. För mig är det lätt att engagera mig i Estela, medan familjen hon arbetar i förblir bifigurer. Flickan däremot fascinerar mig och jag försöker förstå vem hon är. Eftersom vi redan från början vet att något händer med henne är det svårt att släppa att det kommer att bli hemskt och obehagligt. Jag undrar vad som händer, hur det går till och när det sker. Rent hus är en fantastisk roman om klass och utsatthet, men också om svårigheten att leva upp till det som förväntas av en. Oavsett vem du är finns en mall som du förväntas passa in i. Estela gör det inte, flickan gör det inte heller och hennes arbetsgivare lyckas inte heller speciellt bra. ”Det är synd om människorna” som det står i Strindbergs Ett drömspel. Det är verkligen synd om dem alla.

---