Familjen Bridgerton säsong 1

Månadens tema på Kulturkollo är Att återvända och jag är glad att jag återvände till serien Familjen Bridgerton efter att ha dissat den efter ett halvt avsnitt när den var ny. Nu fastnade jag direkt och hade lite svårt att förstå varför jag tyckte så illa om den förra gången. Jag minns att jag tyckte att den var lite löjlig och tror att jag inte såg tillräckligt långt för att se charmen och ironin. Julie Andrews som berättaren Lady Whistledown, en hemlig journalist som skriver skvaller om det fina folket, är den som kanske mest bidrar till att Familjen Bridgerton är bra mycket vassare än jag först trodde.

De vackra och ofta svulstiga klänningarna är många när vi tas med till festsäsongen i London. Unga kvinnor presenteras för drottningen och hoppas få gifta sig så snabbt det bara går. En av dem är Daphne Bridgerton, äldsta dottern i familjen som imponerar på drottning Charlotte. Nu återstår bara att imponera på rätt män. När hon träffar sin brors vän Hertingen av Hastings bestämmer de sig för att hjälpa varandra. De ska låtsas vara förälskade och hoppas då att det ska få friare att flockas kring Daphne, medan Hastings ska slippa tjat om att han måste hitta någon att gifta sig med. Vad som händer sedan är verkligen inte oväntat, men vändningarna är många och känslorna intensiva.

Den andra familjen vi får lära känna är familjen Featherington där dottern Penelope är den som får mest uppmärksamhet och som tillhör mina absoluta favoritkaraktärer. Lady Featherington hoppas kunna gifta bort någon av sina tre döttrar, men makens spelskulder gör att deras hemgifter är i fara. Dessutom lovar han en bekant han är skyldig pengar att ta hand om hans dotter. När Marina Thompson presenteras för drottningen får hon rejält mycket mer uppmärksamhet än döttrarna Featherington får. Även här önskas ett snabbt bröllop.

Att olika krav ställs på män och kvinnor är tydligt i serien. Ändå har serieskaparna (och författaren Julia Quinn) skruvat på könsrollerna och det finns en rad frispråkiga kvinnliga karaktärer som jag gillar skarpt. Mest tycker jag kanske om Daphnes yngre syster Eloise, som påminner lite om en kaxig Anne på Grönkulla eller kanske en trevligare version av Mary Crawley. Hon verkar stå ännu mer i centrum i den andra säsongen och det ser jag fram emot. Annars verkar fokus vara på brodern Anthony som bestämt sig för att det är dags att hitta en passande fru.

Familjen Bridgerton skiljer sig från ”vanliga” kostymdramer med sin humor och distans, den mångfacetterade skådespelargruppen, den svulstiga scenografi och den helt fantastiska musiken. Vi bjuds också på rätt explicita sexscener och det blir nästan för mycket av det goda. Sammantaget är det här ändå en bra och underhållande serie som jag är glad att jag återvände till.