Igår firade Kulturkollo 10 år och även om vi tog en rejäl paus har alla deltagare varit mina vänner minst lika länge. Vi bor i olika delar av landet och hade troligen aldrig träffats om inte bokbloggandet fört oss samman. Nu är de och många andra som fortfarande har, eller någon gång haft en bokblogg, personer som jag räknar till mina vänner. Vänner som det går alldeles utmärkt att börja varje mening med ett boktips med, men som också vet väldigt mycket annat om mig. Vi har visserligen inte vuxit upp tillsammans, men vi har växt samman.
Det är svårt att sätta ord på den tacksamhet jag känner över att få ha varit och fortfarande vara en del av det vi kallar #boblmaf (bokbloggarmaffian). Långt ifrån alla bloggar längre, men de flesta finns på sociala medier och på Bokmässa eller på vår numera traditionella träff i Varberg i januari, ses många av oss. Vissa träffar jag oftare, som de som bor i Göteborg och mina kollegor i Kulturkollo, men alla är viktiga delar av mitt liv. Vår relation inleddes genom en kärlek till litteraturen och den lever i allra högsta grad, men numera innefattar vår relation i många fall mycket mer än så.
När jag började blogga i januari 2009 hette bloggen Lilla O och handlade om böcker, men också mycket annat. Den här bloggen startade jag i juli 2010 och här är det uteslutande inlägg om läsning, böcker och annan kultur som gäller. Förutom vänner för livet har bloggandet gett mig upplevelser som jag inte hade fått annars. Jag tänker till exempel på de intervjuer jag gjort med författare.
Numera är bloggen knappast det sätt att skriva om böcker, eller annat för den delen, som ger mest uppmärksamhet. För mig är det dock det perfekta formatet. Som en av kulturkollarna skrev igår på Instagram, blir bloggen ett fantastiskt arkiv med texter. Visst är det kul med korta tips på Instagram, men flödet uppdateras och inlägg försvinner. På bloggen finns allt kvar och bland de texter som publicerats här och på Kulturkollo finns ett gäng som jag är väldigt stolt över. I sommar fyller enligt O 15 år. Det känns stort.
Ja, hurra för bokbloggar och bokbloggarvänskaper! Håller med om att Insta och bloggen är olika saker och jag använder dem också lite olika. Bloggen är ett tidsmonument och ibland trillar man över en gammal text på sin blogg och tycker att ”så bra jag skrev” – såklart ska vi vara stolta över våra bloggar!
Ja, hurra för oss! Vi ses väl på mässan, eller?
Härligt när det blir så fina relationer! Jag upplever samma sak, fast inte med just bokbloggare då. Jag har ju bloggat sedan 2007 så en hel del vänner och bekanta har jag också fått. Jag undrar om jag möjligen känner igen personen till höger på bilden på första raden. Om hennes initialer är JÅ så får du gärna hälsa 🙂
Kan tänka mig att bloggar kan fylla samma funktion för gemenskap oavsett vad de handlar om. Ingen JÅ på bilden, tyvärr, så det måste vara en tvilling … 🙂