Stacken

I början av sommaren gjorde jag en lista med tolv svenska böcker i min läshög och för ett par veckor sedan insåg jag att jag läst väldigt få av dem. Jag bestämde mig därför för att äntligen ta tag i Stacken av Annika Norlin och var fast efter några få sidor. Vilket språk hon har och vilken bok hon skrivit. Egentligen borde jag inte vara överraskad då Norlins novellsamling Jag ser allt du gör är fantastisk, men ändå har jag inte prioriterat Stacken. Nu är den i alla fall läst och jag är i det närmaste överväldigad.

Vi får träffa Emelie som inledningsvis lever ett väldigt aktivt liv. Hon springer fram genom livet, ständigt på väg mot nästa vikariat, nästa fest, fotbollsmatch eller teaterföreställning. Den där fasta tjänsten hon suktar efter dyker aldrig upp, men hon ombeds att ”visa framfötterna” och ställer alltid upp när någon annan är sjuk. Fortsätter hon så finns det kanske en chans till något mer permanent. Så börjar Emelie må väldigt dåligt. Det smyger sig på och hon försöker att ignorera hjärtklappningen, irritationen och sömnlösheten. Så kommer en dag när det är omöjligt att komma ur sängen. I fyra dagar ligger Emelie stilla, för det är allt hennes kropp låter henne göra. Så blir hon sjukskriven och hon som alltid avskytt ”utomhus” får ett behov av att vara ute i naturen, långt ifrån stressen och andra människor.

Emelie hyr ut sin lägenhet och lämnar allt. Det blir ingen rosaskimrande berättelse om en kvinna som reser i väg och hittar sig själv genom att starta ett pensionat. Istället reser hon till sin farmors by långt norrut. Huset är sålt till någon tysk, men skogen finns kvar och där bosätter sig Emelie. Hon har ett tält och en sovsäck, men inte mycket mer. Det är i skogen hon första gången ser gruppen. En samling udda figurer som grillar en fågel och tackar högre makter. De dansar ibland och Emelie funderar mycket över om de är totalt drogade eller har rymt från någon institution.

Så får vi läsare lära känna gruppen som kallas Stacken. Dels genom Låkes anteckningar. Han är tonåring och har vuxit upp i huset där gruppens sju medlemmar bor och lever helt utanför samhället. Emelie observerar dem och berättar för oss om vad hon ser, men hennes bild är annorlunda än den Låke förmedlar. Snart går de från att vara en grupp till att bli individer. Trasiga sådana, märkliga, men också djupt mänskliga och fascinerande. De är väldigt intressanta att följa.

Som ni säkert redan har förstått är Stacken en bok jag verkligen tycker om. Den är snyggt skriven, karaktärerna är skildrade på ett sätt som gör dem levande och relationerna mellan dem är beskrivna så att allas perspektiv går att förstå. Visst är det liv som skildras på många sätt helt absurt, men det är ändå inte speciellt svårt att förstå varför medlemmarna i Stacken lever det liv de gör. Det här är en bok som kommer att stanna hos mig länge, länge.

Foto: Sofia Runarsdotter

---