Snöblind

Snöblind är den andra boken jag läst av Ragnar Jónasson och den första i serien Det mörka Island, där vi får följa Ari Þór Arason och hans kollegor i Siglufjörður. När boken börjar bor Ari i Reykjavik med sin flickvän Kristín. Hon pluggar till läkare och han är snart färdig polis. Innan dess har han testat både filosofi och teologi, men den tredje utbildningen slutför han. När Ari erbjuds ett jobb i det lilla samhället på norra Island tackar han ja utan att tveka och utan att prata med Kristín. Hon blir inte direkt överlycklig, men Ari flyttar ändå.

Det är något speciellt med små samhällen och Siglufjörður är inget undantag. Det som finns där, som inte finns överallt är en känd författare och ett teatersällskap. Författaren heter Hrólfur Kristjánsson, en äldre man som debuterade ung med romanen Norr om hedarna och sedan inte lyckats följa upp succén. Nu för tiden ägnar han sig mer åt teater och han är ordförande i teatergruppen. Det närmar sig premiär för pjäsen som de ska sätta upp och som Ugla, en ung kvinna som tidigare var hans inneboende, spelar huvudrollen i. Ulfúr är regissör och han älskar att styra och ställa, ibland för mycket enligt Hrólfur och de två gamla männen gnabbas en del. Den manliga huvudrollen spelas av Karl, som definitivt ser sig själv som en stor stjärna. Bland de andra i gruppen finns Pálmi, som skrivit pjäser och Anna, som är sur för att hon inte fått en större roll.

Tómas är Aris chef och de kommer väl överens. Annars är det inte helt lätt att bli accepterad som nykomling. Ari tar över efter Eiki, som trots att han flyttade upp till Siglufjörður 1964, ses som utsocknes. Visst sägs det på skämt, men det ligger också lite allvar i det. Ari får snart smeknamnet Pastorn och blir ändå hyfsat väl mottagen. Ändå är det ganska ensamt och han saknar Kristín. Snart tar dock arbetet mer och mer tid när en död och en skadad invånare hittas. Den döde är Hrólfur och det ser först ut som en olycka. Den skadade är en kvinna som hittas i snön barfota och utan kläder på överkroppen.

Snöblind är en riktigt bra spänningsroman. Jag tycker om att läsa om Ari och Tómas, gillar beskrivningen av invånarna i Siglufjörður och tycker om hur Ragnar Jónasson lyckas skapa både spänning och samhällsanalys. Det är otäck, men också på något märkligt sätt, väldigt trevlig läsning. Jag kommer definitivt att läsa vidare i serien.

---