Jag skriver det här inlägget till tonerna av Blurs Live at Wembley Stadium. Just hemkommen från att ha sett filmen Blur: To The End och jag är faktiskt lite tagen. Vilken fin film det var om gamla vänner som hittar tillbaka till varandra och uppfyller en dröm tillsammans.
Blur kom in i mitt liv 1993. Då var jag nitton år och läste engelska i Brighton. På den tiden betydde dans inte sällan att du hoppade upp och ner och Blurs musik för extra bra att hoppa till. Först var det There’s No Other Way från albumet Leisure (1991) och självklart Sunday, Sunday från Modern Life is Rubish (1993). När Parklife släpptes 1994 var det istället Girls and boys som var bästa hopplåten och Blur blev idoler på riktigt. Jag såg dem live hösten 1994 och då var både de och jag väldigt mycket yngre än nu. Sedan tappade jag bort dem under många år efter det självbetitlade albumet från 1997 med hits som Song 2 (kanske den ultimata hopplåten) och Beetlebum (finfin den också). Lite tidigare än Graham Coxon lämnade bandet alltså. När han kom tillbaka lagom till inspelningen av The Magic Whip (2015) var jag och Blur långt ifrån varandra. The Narcissist ändrade det i maj 2023.
Det var när jag såg en intervju med bandet i samband med att de gav ut The Ballad of Darren förra året som jag insåg hur många år som har gått. Det var inte fyra coola killar längre, utan fyra små gubbar som fortfarande älskar musik men knappt hade pratat med varandra på tio år. När jag lyssnade på de nya låtarna insåg jag dock att vi vuxit upp tillsammans och även om jag inte kände igen mig i den kärlekssorg som Damon Albarn uppenbarligen genomlevt eller fortfarande tampas med, men orden talar till mig. Eftersom jag har en Leonard är Everglades (For Leonard) lite extra speciell, men jag tycker väldigt mycket om många, i princip alla, låtar på skivan. Barbaric var min mest lyssnade låt förra året, enligt Spotify och sällan har jag hört en så ärlig och så vacker text om en kärlek som försvinner, trots att båda tror att den omöjligen kan göra det.
Blur: To The End fokuserar på inspelningen av The Ballad of Darren och vi får följa med till Damon Albarns hus på landet i Devon där han nu bor ensam. Dit kommer Graham Coxon, gitarristen som också är Damons barndomsvän, Alex James, basisten som var den snygge och nu är en mycket äldre familjefar som bor på en gård och den neurotiske och charmige trummisen Dave Rowntree. Det är trevligt, men också lite spänt och ibland gruffas det en hel del. Medlemmarna beskriver Blur som en familj eller ett äktenskap, där de behöver kämpa för att hålla ihop. Att musiken förenar dem är dock tydligt, liksom att de delat ett långt liv. Målet är en konsert på Wembley Stadium, en plats de aldrig fyllt förut och faktiskt verkar de alla (utom möjligen Damon Albarn) nervösa över hur de ska lyckas göra det nu.
Det här är en riktigt fin film om vänskap, åldrande och musik. Jag uppskattar att det är just bandet och musiken som får stå i centrum. Inga andra än personer som är inblandade i musiken intervjuas. Vi får inga snaskiga detaljer om någons privatliv, även om det blir en del historier om mindre lyckade intag av alkohol och droger. Vi får helt enkelt hänga med fyra gamla vänner och lära känna dem lite bättre. Det är fint. Kanske är Wembley slutstationen eller så kör de en runda till. Den som lever får se.
2 svar på “Blur: To the End”