Vilket bra sätt att läsa!

Att plugga och jobba samtidigt är något jag gjort väldigt mycket de senaste åren. Det har alltid flutit på rätt bra. Det senaste året har jag dock kämpat med en magisteruppsats som nu äntligen börjar bli färdig. Jag tycker om att skriva, men det har blivit väldigt tydligt för mig att mina långa startsträckor gör att skrivandet den här gången har varit ganska svårt. Visserligen är jag ledig en dag i veckan från jobbet och var så även förra året, men det tar rätt många timmar innan lugnet infinner sig och jag kan börja producera text. När det gäller just akademiskt skrivande är dessutom inläsning av material en stor del och jag har lagt orimligt mycket tid på både läsandet och skrivandet. Nu är det verkligen inte bara negativt, tvärt om har jag lärt mig väldigt mycket.

Redan under förra vintern föddes idén om att undersöka hur metoden Shared Reading skulle kunna användas inom skolan. Jag lyssnade på en föreläsning av Anders Ohlsson som arbetar på Lunds Universitet och bedriver forskning om just Shared Reading i gymnasieskolan och blev inspirerad. Senare under våren 2023 en läsledarkurs för honom och Torbjörn Forslid i Lund. Sedan dess har jag läst allt jag har kunnat hitta om Shared Reading och då främst sådant som handlat om skolan. Metoden Shared Reading kommer från Storbritannien där Jane Davies, litteraturvetare från Liverpool, var den som startade grupper med gemensam och kravlös läsning med syftet att fler skulle komma i kontakt med ”gos litteratur”. Egentligen är det en väldigt enkel metod som inte kräver någon förberedelse för deltagarna och därför kan nå personer som kanske inte läser så mycket i vanliga fall. Läsledaren läser en text högt, en novell, ett utdrag ur en roman eller en dikt. I längre texter görs stopp med jämna mellanrum och deltagarna får reflektera över det de just hört.

I de kursplaner i svenska som nu gäller för grundskolan och gymnasiet är fokus på det mätbara. Elever ska visa att de kan identifiera saker som teman, motiv och budskap och samtal om litteratur är ofta väldigt styrda av läraren. Som läsledare var jag tvungen att ta en helt annan roll och istället låta deltagarna styra samtalet med hjälp av öppna frågor. Mycket svårt och väldigt nyttigt för en skolskadad lärare. Jag formade en grupp på introduktionsprogrammen med elever som läst väldigt lite och definitivt inte såg sig själva som läsare. En som också skrivit om Shared Reading med unga läsare är Henrik Wig som i boken Vilket bra sätt att läsa! skriver om olika former av samtal med barn och unga. I boken finns intervjuas bland annat en gymnasielärare som kände precis som jag, att Shared Reading är en fantastisk metod för att få elever engagerade i läsning, men att kursplanernas fokus helt krockar med metodens intentioner. Det finns fler forskare som kommit fram till samma sak, bland annat ovan nämnda Torbjörn Forslid och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt att läsning i skolan har blivit något instrumentellt och mekaniskt. Något som eleverna, oavsett om de läser lite eller mycket, tyvärr tycker är väldigt tråkigt.

I Henrik Wigs bok kan du läsa om mer eller mindre lyckade försök att använda Shared Reading med barn och unga. Jag tycker om att Wig vågar bjuda på några mindre lyckade exempel och förklara hur han och kollegor tänkt kring vad som gått fel och hur de kan göra istället. Den kom ut efter att jag genomfört min samtalsserie, men var ändå intressant att läsa. Det är främst på bibliotek och inom vården som Shared Reading används, men jag tycker ändå att metoden har en plats i skolan. Däremot finns det en del saker som gör att metoden kan vara svår att använda i en skolmiljö. Det handlar dels om synen på läsning i kursplanerna, men också om storleken på grupperna och tanken att Shared Reading ska vara något frivilligt. I år har jag en grupp i Svenska 3 med elever från tre olika yrkesprogram med olika APL-perioder. Det betyder att jag ibland kommer att ha en väldigt liten grupp och då planerar jag att fortsätta att utforska Shared Reading tillsammans med mina elever.